man, att hon i början icke kunde öfvertalas tro, och sedan förlåta, att Edvard fordom hyst tillgifvenhet för henne. Hon ville icke en gång antaga att den varit okonstlad, och Elinor lemnade henne att blifva öfvertygad derom af det, som ensamt kunde öfvertyga henne — en bättre kännedom om det manliga slägtet. Hennes första meddelande hade icke hunnit längre än till att ådagalägga sanningen af Edvards förlofning med Lucy och huru länge den existerat. Mariannes känslor hade då utbrutit och gjort ett slut på alla närmare förklaringar, och för en stund var allt hvad hon kunde göra att försöka lindra hennes smärta, minska hennes oro och qväfva hennes harm. Den första fräga å hennes sida, som ledde till någonting vidare, var denna: Hur länge har du vetat detta, Elinor? har han skrifvit till dig? Jag har vetat det fyra månader, Då Lucy först. kom till Barton Park förliden ovember, berättade hon mig i förtroende sin förlofuing. Vid dessa ord uttryckte Mariannes ögon den förvåning, hennes läppar ieke kunde yttra. Efter en paus at förundran utropade hon: — Fyra månader! Har du vetat det fyra månader? Elinor jakade. ! — Hvad! under det du tröstade mig i min olycka, har detta legat på ditt hjerta? och jag har förebrått dig att vara lycklig! — Det var icke tjenligt att du då skulle veta hur mycket jag var motsatsen. — Fyra månader! utropade Marianne åter. — Så lugn! så glad! Hvad har uppehållit dig?