försöka fäamm horne att höra det omtalas af andra, utan att förråda att hon kände någon ledsuad för sin syster, eller någon harm mot Edward. Elinors pligt var smärtsam. Hon skulle nu förjaga hvad hon verkligen trodde var hennes systers förnämsta tröst, — berätta sådant om Edward, som hon fruktade för alltid skulle störta honom i hennes aktning, — och låta Marianne, genom en likhet i deras förhållanden, som för hennes fantasi skulle synas mycket stor, åter känna all sin egen olycka. Men så ovälkommen en sådan förrättning än måste vara, var det nödvändigt att den skulle ske, och Elinor skyndade att utföra den, Hon var mycket långt ifrån att önska dröja vid sina egna känslor, eller framställa sig sjelf såsom mycket lidande. Hennes berättelse var tydlig och enkel, och ehuru den icke kunde afläggas utan rörelse, åtföljdes def icke af häftig skakning, eller våldsam sorg. Detta angick snarare åhörarinnap, ty Marianne lyssnade med fasa och gret öfvermåttan. Hlinor måste blifva andras tröstare i sina egna bekymmer, icke mindre än i deras, och all den tröst, som kunde gifvas genom försäkringar om sitt eget sinneslugn och genom att ifrigt fria Edward från hvarje anklagelse utom för oförsigtighet, tillbjöds villigt, Men Marianne ville i början icke sätta tro till någotdera, Edward syntes henne en andre Willoughby, och kunde Elinor, då hon tillstod, att hon hade älskat honom mest uppriktigt, känna mindre än hon sjelf? Hvad Lucy Steele beträffar, ansåg hon henne så obehaglig, så helt och hället ur stånd att fängsla en förständig