te Me 1 UÄNLOCLCU SE dare. dIVYCILALUÖDDAanI1014 blifvit hans eftert Göteborg den 24 Dec. Skuggor och dagrar hafva alltid omskiftat på jorden och komma väl att alltid göra det. Sorg och glädje, oro och frid, fattigdom och välstånd — de skola städse framställa sina olika brytningar. Men denna sorgliga verklighet tillfredsställer ej menniskovännens längtan efter ljusets och klarhetens utbredning och skuggornas förskingring. Hans hjerta kan, med all undergifvenhet under skickelsen, ej finna sig rätt fridfullt stämdt, när han skådar omkring sig dessa dystra bilder af andra menniskors nöd och suckar. Ljusen i hans eget lyckliga hem skina för honom dunkelt, när hans tanke flyger till de boningar, hvarest råda mörker och köld; öfver hela hans ställning ligger ett moln af vemod och en suck hvilar på djupet af hans bröst, ty han kan ej glömma de många, hvilkas julafton är glädjelös och dyster. j Vi meddela på ett annat rum i dagens blad en mörk tafla från hufvudstaden. Tyvärr saknar den icke sitt motstycke på andra orter i vårt land och ej heller i vår stad, om också det sorgliga förhållandet nu ej träder så mycket i dagen som för ett par tre år sedan, innan Tillsyningsföreningen börjat sin välsignelserika verksamhet. Dess ledamöter hafva, barmhertighetssystrar i ordets hela mening, vandrat omkring i de torftiga hemmen och spridt mer än en stråle af kärleksvärme och tröst i de bekymrade sinnen. Kanske, låtom oss hoppas det, hafva de äfven väckt till Hf mer än en god föresats i den slöhetens natt, som utgör så ofta eländets ej blott följd, utan ock orsak. Och visserligen har denna verksamhet gagnat äfven dess utöfvare. Flärdfulla och fåfängliga nöjen förlora sitt behag för dem, som fått på nära håll skåda lifvets allvar. Man kan använda sin tid och sina pengar bättre, och den stämning, som deraf uppstår, utgör grunden för en varaktigare glädje. Det är ej nog att öfva barmhertighet, det erfordras urskiljning vid sättet för dess utöfvande. Att gifva allmosor vid dörrarne åt de tiggande skarorna kan aldrig försvaras såsom något godt och nyttigt sitt för öfvande af barmhertighet, om det ock må, på en dag som denna, ursäktas. Långt bättre hade varit, om man i tid lemnat dessa allmosor till dem, som kunna utdela dem i hemmen, derest man icke sjelf vill göra detta. Det bedröfliga jultiggeriet. med allt dess moraliska onda, skall alltid fortfara, trots all fattigvård, så länge man j igt behjertar denna sanning. skuggorna. Må de hlifva för hvarje ju! mindre mörka! Måtte samvetsfridens och förnåjsamhetens sol alltmer genombryta molnen och intränga i hvarje boning! Må julgranens ljus skimra i hvarje hem ech finna sin återspegling i glädjestrålande barnaögon! Mätte hvarje hem kunna på sig tillämpa den lilla sång, gömd för dess enkla skönhets skull, hvarmed vi här vilja sluta våra vemodiga julbetraktelser: Hemmet. När frid och kärlek, hopp och tro I hyddan och i hjertat bo, Och nöjd man tar hvad Gud beskär; Det hemmets stilla glädje är. När fromma hjertans böneljud Med andakt stiga upp till Gud, Och barnen först man bedja lär: Det hemmets stilla glädje är. mödor och Det hemmets stäla glädje är. När makten förs med vänlig hand, ednis s i E Det hemmets stilla glädje är. Hur gladt och fromt och lugnt och fritt Ditt hem ar — det är ej ditt: Ett annat väntar dig. IIxad är Ej hemmets stilla glädje der!!