Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1866, sida 2

derpå — men det föll mig in att fräga honom, om han visste något nytt. Då smålog han med ett betydelsefullt utseende, och tycktes veta ett eller annat samt sade slutligen hviskande: Af fruktan att något obehagligt rykte skulle nå de unga damerna, som äro i ert hus, angående deras svägerskas opasslighet, anser jag det rådligt att säga, att jag icke tror der finnes någon stor orsak till förskräckelse; jag hoppas mrs Dashwood mår mycket bra. — Hvad! är Fanny sjuk? — Det var just det jag frågade. Min Gud! sade jag, är mrs Dashwood sjuk? Då måste han fram med allt, och hufvudsumman deraf, efter hvad jag kunde förstå, tyckes vara denna. — Mr Edward Ferrars, den samme unge man jag brukade skämta med er om, (men, som det nu är, är jag likväl ofantligt glad att det ingenting hade att betyda.) Mr Edward Ferrars, tyckes det, har varit förlofrad omkring ett år med min kusin Lucy! Och icke en varelse, som vetat ett ord derom, utom Anne! Kunde ni hafva trott någonting sådant möjligt? Det är inte mycket besynnerligt att de tycka om hvarandra; men att det gått så långt, utan att någon misstänkt det! Det är besynnerligt! Jag har händelsevis aldrig sett dem tillsammans, annars skulle jag bestämdt genast upptäckt det. Godt, och så hölls det mycket hemligt af fruktan för mrs Ferrars, och hvarken hon, eller er bror, eller er erska misstänkte ett ord om saken, förrän stackars Anne, som ni vet är en välmenande varelse, men icke särdeles klyftig, denna samma morgon omtalade allt. (Forts.)