Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 7

Rältegängsoch Polissaker. Poliskammaren. I Tisdags skedde en djerf stöld i huset N:o 4 vid Trädgårdsgatan. En handlanden L. C. Weibull tillhörig kista med c:a 443 så. socker, hvilken ställts i porten, försvann derifrån samma dag på eftermiddagen. Tillfölje af anställda efterforskningar blefvo af polisen häktade manspersonerne Nils Petter Lindqvist och Johan Ferd. Hellberg, hvilka erkände att de stulit sockerkistan, som försålts till en hökare vid namn Alfred Pete sen, hvilken var boende i Thorsons hus å Landalabergen. Natten till i förrgår skedde vndersökning i Petersens bostad, hvarvid dylikt socker påträffades i fjerdingar och några andra kärl. Petersen förnekade i början att han köpt sockret af Lindqvist och Hellberg, men tillstod slutligen att det försålts till honom. Sedan sockret tömts i andra kärl, hade han bränt upp kistan. En handkärra, med hviken kistan förts till Petersen, befanns tillhöra förrådsdrängen E. Svensson och vara stulen å gården till förra Schmidtska huset vid S. Larmgatan. Handelsman Petersen och kamraterna Lindqvist samt Hellberg voro i går inställde till förhör i poliskammaren. Lindqvist påstod att Hellberg framkommit med förslaget att stjäla kistan, men Petersen synes dock ha varit den som gifvit anledning till affären, ty Lindqvist berättade, att denne flera gånser uppmanat honom att skåffa socker, så skulle han köpa det. Lindqvist medgaf, att han vid åtskilliga tillfällen biträdt med intagande af gods hos handl. Weibull, hvarför han kände till lokalen, Sedan han och Lindqvist bemärkt att kistan stod i porten, hade de öfverenskommit att stjäla den, hvarefter Lindqvist gått in på gården i förra Schmidtska huset och tagit handkärran, å hvilken de lagt kistan. Derpå begåfvo de sig åstad till Petersens bostad, men måste stanna vid liden, som går ditt upp, enär de icke förmådde att draga lasset vidare. Hellberg sprang derför till Petersen, äfvensom till sin far, och underrättade dem härom, då bäda infunno sig och biträdde med att draga kärran till Petersens bostad. Sockret tömdes sedermera i fjerdingar och afslöt Petersen köp härom, men betalningen skulle icke ske efter vigt, utan för fjerding, hvadan sockret såldes efter mått, ett påhitt af Petersen, hvarigenom denne åtkom varan långt under dess värde. För hvarje fjerding skulle han betala 12 rdr. Af sin andel hade Lindqvist uppburit 1 rdr. Hellberg uppgaf, att när han bemärkt kistan i porten, talade han derom med Lindqvist, som yttrade, att det skulle gå an att taga den, hvilket Hellberg ansåg kamraten bäst kunde bedöma, då han arbetat på stället. I öfrigt hade han samma berättelse om affären som Lindqvist, men förnekade att han skulle ha framställt förslaget att begå stölden. Slutligen förklarade Lindqvist och Hellberg, att de voro lika delaktige i saken. Petersen vidhöll att han köpt sockret af nämnde personer, men sade att han sålt endast obetydligt häraf, måhända 14 skålpund. Han skulle betala efter 12 rdr fjerdingen. Petersen föregaf, att han icke trott det sockerkistan var stulen, då Lindqvist uppgifvit, att han hade en skuta liggande i hamnen, hvarför Petersen tänkt att sockret hitkommit med detta fartyg. Lindqvist anmärkte härvid att han aldrig uppträdt som någon skeppare, utan omtalat att han hade uppdrag att efterse en här i vinterlag liggande båt. Petersen hade derför nog vetat, att något socker icke fanns i båten och att kistan följaktligen icke kommit derifrån. Slagteriarbetaren J. Johansson, som är boende i förstnämnde hus, upplyste, att då han berörde dag mellan kl. 6—7 e. m. passerade ut igenom porten, var Lindqvist stående der. När Johanssen en stund derefter kom tillbaka, var Lindqvist och en karl, som han icke kände, sysselsatte med en sockerkista, men då han sett Lindqvist i arbete hos handl. Weibull, trodde han att Lindqvist nu äfven arbetade för dennes räkning, hvadan han icke fäste vidare afseende härå. Målet uppsköts till den 28 dennes. Lindqvist, Hellberg och Petersen förklarades skyldige att träda i häkte.