Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 6

— — ————— ty sedan hon undergått en examen i värdet och snitten af hennes klädning, färgen på hennes skor och ordnandet af hennes hår, kunde hon nästan vara säker att få höra: Ni ser verkligen ofantligt bra ut, och kommer helt säkert att göra många eröfringar. Med en sådan uppmuntran åtföljdes hon, vid närvarande tillrälle, till sin brors vagn, i hvilken de voro färdiga att instiga fem minuter sedan han stannat vid dörren, en punktlighet, som icke mycket behagade deras svägerska, hvilken hade åkt före dem till vännens hus, och der hoppades något dröjsmål å deras sida, som kunde blifva olägligt antingen för henne sjelf eller hennes kusk. Aftonens händelser voro icke synnerligen anmärkningsvärda. Sällskapet innefattade, likt andra musikaliska sällskaper, många, som hade verklig smak för musik, och många, som icke hade någon alls. Som Elinor hvarken var musikalisk eller ville synas vara det, gjorde hon sig inga samvetsqval af att vända sina blickar från det präktiga fortepianot när helst det roade henne, och fästa dem på något annat föremål i rummet. Vid en af dessa granskande blickar varseblef hon, bland en grupp unga män, just densamme, som gifvit dem en föreläsning öfver tandpetaresodraler hos Grays. Hon såg snart derefter, att hans blickar voro fästade på henne sjelf, och att han talade förtroligt med hennnes bror, och hon hade just beslutat efterfråga hans namn af den sednare, då de båda kommo fram till henne, och mr Dashwood presenterade mr Robert Ferrars.