Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 6

synas bemöta dem med uppmärksamhet, och hvem kunde ansvara för att de icke väntade få följa med henne äfven en annan gång? Det stod visserligen i hennes makt att göra ett sådant hopp om intet, men detta var icke nog, ty då folk hafva bestämt sig för att iakttaga ett uppförande, som de veta vara orätt, känna de sig förargade, om man väntar någonting bättre af dem. Marianne hade nu småningom blifvit så van att vara borta hvarje dag, att det blifvit henne likgiltigt antingen hon gick eller ej, och hon beredde sig lugnt och mekaniskt till hvarje bjudning, utan att vänta ringaste nöje af nägon, och mycket ofta utan att veta, förrän i sista ögonblicket, hvart de voro bjudna. För sin klädsel och sitt utseende hade hon blifvit så fullkomligt likgiltig, att hon icke, under hela sin toilette, använde halfva den uppmärksamhet derpå, som den rönte af miss Anne de första fem minuterna de voro tillsammans, sedan den vär slutad. Ingenting undgick hennes noggranna iakttagelser och nyfikenhet, hon såg allting och frågade efter allting, hade ingen ro förrän hon visste priset på hvarje del af Mariannes klädsel, kunde hafva gissat antalet af hennes klädningar. nästan rättare än Marianne sjelf, och var icke utan hopp att utleta, innan de skiljdes, huru mycket hennes tvätt kostade i veckan och huru mycket hon hade att använda för egen del hvarje år. Näsvisheten af dessa slags ransakningar slutades dessutom vanlggtvis med en artighet, hvilken, ehuru ämnad säsom vedergällning, ansägs af Marianne såsom den största näsvishet af alla,