Bref. (Från Hand.-Tidn:s korresp.) Stockholm den 20 Dec. Det är ungefär lika svårt att få höra en handlande förklara sig nöjd med afsättningen på sina varor som en landtbrukare med vår Herres väderlek. Antingen är det brist på penningar hos publiken eller brist på regn från himla eller också på något annat, som sätter dessa klasser af medborgare i dåligt humör. Aldrig äro de rätt belåtna, åtminstone aldrig hrr landtbrukare, derom torde man vara öfverens. Skördetiden är förbi för landtbrukarne, den skulle som bäst pågå till jul för hrr handlande, men hvart man vänder sig: betydelsefulla axelryckningar, sura miner, total missbelåtenhet med den påräknade lifliga julhandeln. Och förklaringen ligger i slutrefrängen: Inga kontaaan-anter! (sostenuto från Kungsbacken till Jerntorget). Ja, tyvärr är det slutet på visan. Inga pengar! Hvilken isande tanke, hvilken grym verklighet i dessa ord, och denna tanke, denna verklighet uppträda just till jul, till jul då hvarenda själ så innerligt väl behöfver, penningar! Det kan ej förnekas, penningknipan ansätter oss lite hvar här, och värst att beklaga äro de som bespetsat sig på att ,slutrealisera sina lager, men fåfängt stå der och kika efter den vördade allmänheten, som egentligen görat skulle, men som nöjer sig med att allersomhastigast kasta en granskande blick på de i butikfönstren med så utsökt. smak ordnade varorna. Nu ber jag er dock ej föreställa er, att den finansiella ställningen här är af den förtviflade art, att vi fundera starkt på att pantsätta kronohemman, kronolaxfisken, kronoparker 0. s. v., såsom en köpman i Stockholm föreslog, eller att vi äro i förlägenhet för medel till det allra julnödvändigaste, såsom lutfisk och skinka — nej bevars! men det kan ju vara ledsamt nog att nödgas knappa in och det är just inknappningen som vi ha ytterst svårt att kunna vänja oss vid, men som skulle göra oss så godt. Åhnej, kommersen går nog, men klent går den till förtviflan, det intygas och bedyras från alla håll. Fruar och fröknar och barn skynda som vanligt ur bod och i bod, se på allt, vända upp och ned på allt och aflägsna sig med ett förbindligt småleende, efter att ha grosshandlat för 200 — öre. Sådan är julhandeln i Stockholm år 1866 Uch så inträffar dessutom den motigheten — det är då professor Selanders och hans vaktmästares oförlåtliga fel — att dagen före julafton är en Söndag, således en för handeln nästan alldeles förlorad dag, liksom det ej vore nog med förluster ändå, utan man skall förlora en hel dag till på köpet. Alla dessa motigheter röra dock alldeles icke hrr Leja m. fl., ty hos dessa är tilloppet lika starkt som vanligt, utan manufakturhandlanderna, kramhandlanderna, guldsmederna m. fl., med ett ord sådana som handla med saker, som kosta penningar. Vi torde af allt detta finna, att julstämningen ej på något bål kan vara så glad just, men det går väl öfver och till nyåret lär här ska bli riktig uppsjö på penningar, det försäkrar mar och det vore för väl, ehuru det ännu åt