Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 5

bekant än med oss. Det är helt naturligt, att han skulle tycka lika mycket om att se henne som oss. Marianne såg stadigt på henne och sade: — Du vet, Elinor, att jag icke kan tåla sådant prat. Om du endast hoppas att din försäkran skall blifva motsagd, som jag måste tro vara händelsen, borde du komma ihåg att jag är den sista, som skulle göra det. Jag kan icke fördraga att blifva narrad med försäkringar, som icke verkligen behöfvas. Hon lemnade derefter rummet; och Elinor vågade icke följa henne för att säga mera, ty bunden som hon var genom sitt löfte till Lucy att tiga, kunde hon icke gifva Marianne någon upplysning, som kunde öfvertyga henne, och så plågsamma följderna af hennes ännu fortfarande villfarelse än kunde blifva, var hon tvungen att underkasta sig det. Allt hvad hon kunde hoppas var, att Edward icke ofta skulle blottställa henne eller sig sjelf för smärtan att höra Mariannes varma utgjutelser, eller upprepandet af någon annan del af den plåga som åtföljt deras möte — och detta hade hon allt skäl att vänta. XXXVI KAPIrLer. Några dagar derefter tillkännagäfvo tidningarne mrs Thomas Palmers lyckliga nedkomst med en son och arfvinge; en mycket intressant och tillfredsställande paragraf, åtminstone för alla de förtroliga vänner, som visste det förut. Denna händelse, högst vigtig för mis Jennings lycka, frambragte en tillfälkig förändring i användandet af hennes tid, och hade likaledes inflytande på hem es