Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 5

tycktes icke märka det bitande i anmärkningen, ty hon svarade lugnt — — Icke så, ty a ihlrarsamt taladt, är jag mycket säker att samvetsgrannhet ensam höll Edward från Harley Street. Jag troi verkligen, att han har det mest grannlags samvete i verlden, att han är högst nog med att uppfylla hvarje förbindelse, hu obetydlig den må vara, om den också vore stridande mot hans intresse och nöje. Har är den oegennyttigaste menniska jag nå gonsin sett, och är alltid rädd att såra eller bedraga någon. Edward, det är så och jag vill säga det. Hvad! vill ni icke höra er sjelf berömmas? — Då är ni icke min vän; ty de, som vilja mottaga min kärlek och aktning, måste underkasta sig mitt lof. Beskaffenheten af hennes lof var likväl i närvarande fall särdeles illa passande för känslorna hos två tredjedelar af hennes åhörare, och så plågsamt för Edward att han mycket snart steg upp för att taga afsked. Skall ni gå så snart! sade Marianne — min bäste Edward, det får icke ske. Och dragande honom litet afsides, framhviskade hon sin öfvertygelse, att Lucy icke kunde stanna mycket längre. Men till och med denna uppmuntran hjelpte ej ty han ville gå; och Lucy, som skulle stannat qvar om hans besök också räckt två timmar, tog straxt derefter afsked. — Hvad kan föra henne hit så ofta! sade Marianne, då hon lemnat dem. — Kunde hon icke se, att vi önskade blifva af med henne! — hur förargligt för Edward. — Hvarföre det? vi voro alla hans vänner, och med Lucy har han varit längre