Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 5

det skänkt mig, och, Gud vare lof! ni är densamme ni alltid varit! Hon tystnade — ingen talade. — Jag tror, Elinor, tillade hon straxt derefter, — att vi måste bedja Edward taga oss i sin vård vid vår återresa till Barton. Om en vecka eller två, förmodar jag vi skola resa, och jag hoppas Edward icke skall blifva mycket missnöjd med uppdraget. Stackars Edward mumlade någonting, men hvad det var visste ingen, icke ens han sjelf. Marianne, som såg hans rörelse och lätt kunde tillskrifva den hvilken orsak som bäst behagade henne, var likväl fullkomligt nöjd och talade snart om någonting annat. — Vi tillbragte en sådan tråkig dag i Horley Street i går, Edward! Men j jag har mycket att säga er derom, som icke nu kan omtalas. Och med denna beundransvärda förbehällsamhet uppsköt hon den försäkran, att hon fann deras gemensamma slägtingar obehagligare än någonsin, och att Chon isynnerhet var missnöjd med hans mor, tills de blifvit mera ensamma. — Men hvarföre var ni icke der, Edward? IIvarföre kom ni icke? — Jag hade lofvat bort mig annorstädes. — Men hvad gjorde det, då ni kunnat träffa sådana vänner? — Tror ni kanske, miss Marianne, utropade Lucy, ifrig att taga någon hämd på henne, — att unga män aldrig ingå förbindelser, de må vara stora eller obetydliga, med afsigt att hålla dem? Elinor blet mycket ond, men Marianne