Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 5

likt hvarje annan af hennes känslor, starkt i sig sjelf och starkt yttradt. Hon mötte honom med en hand, som ville blifva tryckt, och en röst, som uttryckte en systers tillgifvenhet. — Käre Edward! utropade hon, — detta är ett mycket lyckligt ögonblick! Detta skulle nästan kunna försona allt! — Edward försökte besvara hennes vänlighet såsom den förtjenade, men inför sådana vittnen vågade han icke säga hälften af hvad han verkligen kände. Åter satte de sig alla ned, och under några ögonblick voro alla tysta, under det Marianne kastade de ömmaste blickar, ibland på Edward och ibland på Elinor, endast tyst beklagande att deras glädje af hvarandra skulle hämmas af Lucys ovälkomna närvaro. Edward var den förste, som talade, och det var för att uttrycka sin ledsnad öfver Mariannes förändrade utseende och sin fruktan att hon icke trifdes i London. — Åh, tänk icke på mig! svarade hon med lifligt allvar, ehuru hennes ögon voro fulla af tårar då hon talade, — tänk icke på min helsa. Elinor mår bra, som ni ser. Detta måste vara nog för oss båda. Denna anmärkning var icke beräknad att göra Edward eller Elinor lugnare, ej heller att vinna Lucys välvilja, ty hon såg upp på Marianne med ett icke mycket vänligt uttryck. — Tycker ni om London? sade Edward, — som gerna ville säga någonting, som kunde inleda ett annat ämne. — Icke alls. Jag väntade mig mycket nöje här, men bar icke funnit något. Åsynen af er, Edward, är den enda glädje