Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1866, sida 2

Utdrag af ett bref från Skåne. (Ur Dag. Nr.) Priserna på lefnadsförnödenheter äro hos oss mycket högt uppdrifna, så att jag verkligen icke vet hvilka skäl protektionisterna vid nästa riksdag skola anföra för att få importtullar på lifsmedel eller kunna predika om skydd för jordbruket. Jag passerade härom dagen den stora byn Åby, centralpunkten för Norra Åsbo härads verksamhet, 2:3 mil från Engelholm, 314 mil från Helsingborg och 712 mil från Kristianstad, således inuti landet och långt från jernvägsstation. Der tycktes mig priserna böra vara billiga i brist på stad, hamn och afsättningsort. Der var torgdag för tillfället. Färskt fläsk kostade 6 rdr lisp., oxkött 4 rdr och deröfver, smör 28 å 30 skill., ost 22 skill. skålp. 0. 8 7. Det syntes mig som skulle jordbruket kunna bära sig med sådana priser. I Helsingborg betalas råg med 18 rdr 50 öre, korn ända till 16: 50, hafre med 9 å 11 rdr pr tunna efter godhet. Detta synes heller icke påkalla skydd af importtullar. Skälet till ladugärdsprodukternas dyrhet uppgaf man vara de höga spannemålspriserna, men båda delarna komma ju jordbruket till godo och borde kunna undanrödja klagomålen, om menniskorna icke hade föresatt sig att af otacksamhet mot Försynens styrelse ständigt klaga. Öfver Penningebrist klagas allmänt, och i första rummet Gripenstedt och dernäst regeringen och rikets ständer få beständigt uppbära skulden. Man pratar och pratar utan att ofta begripa finansväsendets allral enklaste elementer. Icke dess mindre berättademan för mig i det omtalta Åby, att den 5 dennes hade på en dag insatts i deras lilla sparbank öfrer 5,000 rdr i omkring 200 poster, oberäknadt de större summor som dagligen insättas på kreditiv, samt på depositionseller uppoch afskrifningsräkning i det i samma by varande filialkontor under Skånes Enskilda bank. Det syntes mig icke vittna om någon synnerligen stor penningebrist, då sådan rörelse kan förekomma i en aflägsen landsby. Så vidt jag kunnat inhemta i detta chaos af katzenjammeröfver penningenöden är förhällandet rätt och slätt sådant, att en del menniskor i tanklöshet köpt egendomar till högt uppdrifna priser, ofta för summor 5 å 10, ja 20 gånger öfverstigande det kapital de för ändamålet kunde disponera. När nu krisen med tillhörande prisfall inträffade stodo de rådlösa, måste uppgifva staten och drogo ofta sina godtrogne löftesmän med sig i fallet. Häraf föddes ett lätt förklarligt misstroende man och man emellan, hvilket torde vara hufrudsakliga orsaken till den närvarande svårigheten att kunna upplåna penningar af vänner och grannar. Man sätter heldre sina penningar i en bank mot 5!, 4 ränta på 6 månaders tid, då man är viss på att återbekomma dem å bestämd dag, än man lånar dem åt en granne utan full säkerhet om återbetalning den dag de behöfvas. Min enskilda öfvertygelse är, att jordbruket under vanliga förhållanden och sedan vi numera i England funnit en god marknad för våra produkter, kan bära sig med skuld å 6 4 till egendomens halfva taxeringsvärde. Jag känner många som med högre skuldbelopp reda sig godt, men detta hörer mera till undantag än regel. Kunde således hypoteksföreningarna fullgöra sina löften att skaffa lån till halfva egendomsvärdet, så skulle jordbrukaren med omtänksamhet och ett ordentligt lefnadssätt verkligen kunna hålla sig uppe; men under närvarande förhållanden, då bankerna gifva endast korta och hypoteksföreningarne nästan inga lån, är det för många, som stå i stora skulder, ganska svårt, och jag fruktar att ännu åtskilliga konkurser återstå såsom efterdyningar från de goda åren. Men dessa konkurskandidater hjelpas sannerligen icke med importtullar på fläsk och ost. Annat vill der fill.