Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1866, sida 3

Blandade ämnen. irligt prof. om bruket hos malgascherna att öfverlemna åt krokodilerna omsorgen att verkställa gudsdomar berättar en resande: År 1824 besökte jag för första gången malgaschernas land, der man med otålighet väntade på fullmånen för att fälla en dylik dom. Då månen uppsteg, voro domrarne församlade på en sumpig slätt, i hvars närhet flöt en bred å, der krokodiler funnos i öfverflöd. Offret, som man detta år bestämt åt dem, var en ung 16 års flicka af ovanlig skönhet. Hon hade en svartsjuk och vinningslysten slägting, som anklagat henne att hafva stått i närmare förhållande till en ung slaf, ett svårt brott hos malgascherna, isynnerhet inom stammen Jonac-Anis, till hvilken hon hörde. Hennes far, som varit en mäktig höfding, hade dött några år förut, och anklagaren fikade efter hennes arf. Domstolens ordförande befallde Racar (det var flickans namn) att sätta sig midt ibland dem för att besvara dess frågor och höra sin dom. Uppmanad att vidgå sitt brott, svarade Racar med säker röst, att krokodilerna skulle afgöra, om hon var brottslig. Då ordföranden hade uttalat domen, öfverlemnade han den anklagade till ,,ambiachen, som förenar den dubbla egenskapen af läkare och bödel. Denna tjensteande tog den unga flickan i hand och förde henne till floden. Der besvor han krokodilerna att uppsluka henne, om hon var brottslig. Då vände Racar sig till dem, som följt med henne, tackade dem derför och bad dem om ett band för att fästa upp sitt bår, emedan flätorna hindrade henne att simma. Derefter aftog hon sina kläder och kastade sig i floden. Det var fasansfullt att se henne omgifven af krokodiler, som förföljde henne. Racar samm med förvånande hastighet. Hon kom snart till en holme, som var betäckt med säf, der krokodilerna hade sitt tillhåll. Racar fruktade ej för döden, ty tre gånger dök hon ned vid holmen, som var det bestämda mål Hvarje gång hon försvann, trodde man att det var för alltid. Slutligen, efter några minuter, uppsteg hen efter det svåra och för ga profvet och föll vanmäktig ned vid domrarnes fötter. Tennes anklagare dömdes att betala henne en så stor skadeersättning, att det öfversteg värdet af hans hjordar och slafvar. men Racar hade godt hjerta, hon ville ej begagna sig af sin rättighet, utan åtnöjde sig med att lemna den ovärdige slägtingen till ett rof för sin ånger. A —