Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1866, sida 3

infunnit sig. Af äklagzs rapport inhemtades, att grindyaktaren Magnusson troddes ha vållat hvad som inträffat, då han icke besvarat banvaktaren Svenssons signal och icke heller stängt de vid grindstugan befintliga bommar öfver landsvägen, hvarigenom trafikerande ej hindrats att inkomma å banan, när tåget skulle passera nämnde ställe. Torparen Svensson, som är från torpet Ekeskogen under herrgården Velanda i Åsaka socken i Vättle härad, uppgaf, att då han den 13 dennes mellan kl. 7—8 qvällen, åtföljd af torparne Olaus och Lars Andersson, som ki nom med egna åkdon på väg härifrån, passerat liden närmast banan, hade hästarne, som voro lifliga och då det bar utför, sprungit i raskt traf, utan att han sett eller hört att tåget var i annalkande, helst han egnat sin uppmärksamhet endast Åt hästarne och skramlet af vagnen å den hårdt frusna vägen hindrat honom att höra någonting. Då någon bom icke fanns öfver landsvägen vid banan, fortsattes färden sålunda inpå denna, men i detsamma passerade tåget, dervid hästarne lösrycktes från vagnen och krossades under lokomotivet. Svensson blef deremot oskadad qvarsittande i vagnen, som icke vidare skadades än att skacklorna sönderslogos. Den ena hästen var 16 och den andra 7 år gammal. För den förra fordrade Svensson i ersättning 75 och för den sednare 125 rdr, eller tillsammans 200 rdr, hvarjemte han begärde 25 rdr för skadan å vagnen och seltyget samt 10 rdr för sitt inställelsebesvär. Svensson inlemnade tillika en skrift från förre ordföranden i Åsaka kommunalnämnd, hvari intygades, att Svensson vore känd i hemorten som en redbar och nykter man. Han var fattig och hade flera barn att försörja, hvadan förlusten af hästarne vore mycket känabar för honom. På grund af hvad han sålunda anfört ansåg Svensson, att då skadan ensamt vållats genom försummelsen att stänga bommarne öfver landsvägen, så borde den skyldige härför ansvara och Svensson tillerkännas den af honom yrkade ersättning. Torparen Olaus Andersson anmäldes vara sjuk, men af torparen Lars Andersson, hvilka båda voro i sällskap med Svensson, då händelsen timade, inlemnades från den förstnämnde en skrift, hvaraf inhemtades, att Olaus Andersson var 20 å 30 famnar efter Svensson, när denne kom fram med sitt åkdon till banan. I detsamma passerade bantåget, som förut icke bemärkts, öfver landsvägen, men så hastigt att han blott såg en skymt af den ena lyktan. Han visste emellertid icke hvad som tilldragit sig förrän han kom till banan, då han träffade Svensson, som omtalade att hans hästar bortförts af tåget och blifvit dödade. Vagnen stod med bakdelen vänd åt banan. Skacklorna och seldonet voro förstör Tillika fann A:n, att bommarne varit stängda öfver banan, ty dessa voro söndersprängda. Grindvaktaren Magnusson var i samtal med Svensson, som han frågade om denne icke hört att han ropat åt honom, innan Svensson körde in på banan. Andersson hade icke hört något rop och trodde derför att Magnussons uppgift härom vore blott en dikt. Torparen Lars Andersson instämde i hvad Olaus Andersson meddelat, och intygade derjemte att Johannes Svensson vid nämnda tillfälle varit nykter. En annan torpare J. Pehrsson, som äfven sett Svensson, uppgaf detsamma. Banvaktaren J. Svensson, som har sin station vid cirkelkrökningen af banan, eller vid ett ställe, hvilket kallas Fåfängan, berättade, att då tåget närmat sig dit hade han derom gifvit signal med hvitt sken af lyktan åt Magnusson, som är stationerad, der banan går öfver landsvägen och händelsen timat, men icke besvarats med någon signal. Han hade dertör signalerat åt lokomotivföraren med grönt sken, som betyder varning. lje häraf saktades farten, men hvad sedermera tilldrog sig vid grindstngan visste han icke. raren Elf märkte varningssignalen Lokomotiv vid ,,.Fåfängan, hvarför han gaf signal med hvisselpipan och tillsatte bromsarne å tendern, så att tåget gick saktare, med bvilken fart fortsattes, helst ett hvitt sken tes från Magnussons station, men hvilket befanns ha härledt sig från ett ljussken genom glasrutan å dennes vaktkur. Vid tågets ankomst till landsvägen sågos hästarne inkomma i full fart å banan, och i detsamma skedde sammanstötningen med de hvarvid hästarne blefvo dödade. Ingen menniska syntes då på bana Elf ansåg, att om stoppsignal gifvits vid Fåfängan-, skulle tåget måhända kunnat stanna vid landsvägen. Då ett sken syntes genom rutan å vaktkuren, måtte Magnusson lyktan der, med hvilken ban skulle ha besvarat Svenssons signal, helst han icke var synlig med någon sådan vid banan. Grindvaktaren Emanuel Magnusson, eller som han sjelf uppgaf sig heta Emanuel M:n Liljenstjerna, företedde ett skriftligt svaromål, som han e innefatta allt hvad han hade att i saken meddela. Af detta anförande inhemtades, att när bantåget skulle anlända på aftonen cirka kl. 7,10, ankom det omkring 45 m. sednare. Banvaktaren vid s. k. Fäåfangangaf som han borde signal, då tåget befann sig på ett afstånd af ungefär 600 fot. Denna hade Liljenstjerna varit skyldig att besvara, men hann ej dermed, då Svensson i detsamma, oaktadt Liljenstjernas varningsrop. körde i skarpaste traf med sina hästar inpå banan, hvadan Liljenstjerna fattat med den ena handen i bommen att utestänga Svensson derifrån, men när detta icke lyckats, med den andra tagit fast i hästarnes tyglar, för att få vagnen tillbaka, hvilket han dock ej förmådde, enär Svensson satte gig häremot och ville fram öfver banan. Då tåget nu anlände måste Liljenstjerna kasta sig i diket, för att icke blifva öf, verkörd. Liljenstjerna ansåg att banvaktaren vid ,Fåfängan borde, när hans signal icke besvarats, enligt föreskrift ha gifvit stoppsignal, men han ville dock icke bestämdt påstå att tåget kunnat stanna vid landsvägen. Liljenstjerna ansåg sin station vara den svåraste att sköta vid hela vestra Tillstambanan, då han ständigt måste kifvas med rusiga bönder, som ville köra öfver banan, fastän tågen voro i annalkande. Han hade dock i flera år skött sysslan utan anmärkning. skulle det nu anmärkas mot honom, att han vid ifrågavarande tillfälle borde förut ha stängt bommarne öf föreskrift om att trafiken icke fär hindras hvarken å banan eller vägen, hvarför han ansett sig icke böra stänga denna förrän nödigt var, derifrån han hindrades af Svenssons ankomst å banan. Liljenstjerna bestred Svenssons ersättningsanspråk, då han icke vållat den skada Svensson lidit. Det bör tilläggas hvad som Lars Andersson äfven upplyst och icke heller blifvit bestridt, att bommarne voro stängda öfver banan, när tåget passerade, hvarigenom dessa blefvo söndersprängda. Såväl Svensson som s Andersson förklarade, att de icke hört något varningsrop af Liljenstjerna, som icke ens varit synlig å banan, hvadan hans uppgift, det han skulle ha försökt att hejda Svenssons, hästar vore helt och hållet sanningslös. Några andra personer hördes äfven, men hade icke några upplysningar af vigt att meddela. Poliskammaren be: att ett utdrag af protokollet öfver dagens förhör skulle insändas d husrätten, der saken således förekommer til dare beklandling. Rådhn Vid rådlmsrättens s ställdes åter tvenne y löshet och dåligt sälls bana. Carl Jonsson 18 år och Carl Fredrik Larsson 17 år gammal, voro nemligen anklagade att Lördagen den 8 dennes hafva från skepparen Isak Andersson tillgripit en dragharmonika, v ad till 6 rår samt förvarad å hans storbåt, hvilken legat vid Pusterv analen. Stölden skedde under det Andersson tillika med sin besättning för en stund uppgått i land. Efter det de tilltalade erkändt tillgreppet, dömde rådhusrätten dem att för första resan snatteri, hvardera böta 15 rdr, och blefvo de derjemte ställda å fri fot, hvarefter rättens ordförande, rådman Hvitfeldt, stalldo några allvarliga och varnande ord till dem, att de genom arbete och hederlig vandel hädanefter skulle undvika att bryta mot samhallslagarne, då lättja och dagdrifveri äfven för dem, såsom för många, varit orsaken till det begångna brottet. De tilltalade ung r Måhända öfver landsvägen, men det finnes sträng