Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1866, sida 2

hvad jag skulle hafva gjort utan er vän: ; skap. Elinor försökte att gifva ett artigt svar, ehuru hon betviflade framgången deraf; men det tyektes tillfredsställa Lucy, ty hon svarade genast: — Jag är i sanning fullkomligt öfvertygad om er tillgifvenhet för mig, och, näst Edwards kärlek, är det den största tröst jag eger. Stackars Edward! Men nu är der en god sak; vi skola blitva i stånd att träffas, och träffas mycket ofta; ty lady Middleton är förtjust i mrs Dashwood; sålunda skola vi ofta vara tillsammans med henne, och Edward tillbringar halfva sin tid hos sin syster — dessutom skola nu lady Middleton och mrs Ferrars besöka hvarandra, — och mrs Ferrars och er syster vore båda så goda och sade, mer än en gång, att de alltid skulle vara glada att se mig. De äro sådana intagande qvinnor! — Om ni någonsin säger er syster hvad jag tänker om henne, kan ni aldrig säga för mycket. Men Elinor ville icke gifva henne någon uppmuntran att hoppas, att hon skulle omtala det för sin syster. Lucy fortsatte: Jag skulle bestämdt hafva sett inom ett ögonblick, om mrs Ferrars hade fattat misshag för mig. Om hon till exempel endast helsat artigt på mig, utan att säga ett ord, och aldrig sedan egnat mig någon uppmärksamhet, eller sett vänligt på mig — ni vet hvad jag menar — om jag hade blifvit bemött på ett sådant der motbjudunde sätt, skulle jag uppgifvit allt i förtviflan. Jag kunde icke hafva uthärdat det; ty då hon tycker illa om någon, gör hon det med besked.