Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1866, sida 2

( — Artig! — Såg ni ingenting annat än blott artighet? — Jag såg en hel del mera. Sådan godhet, som icke tillföll någon utom mig! — Ingen stolthet, ingen högdragenhet, och er svägerska på samma sätt — idel vänlighet och artighet! Elinor önskade tala om någonting annat, men Lucy tvingade henne ytterligare att tillstå, att hon hade orsak att vara lycklig, och Elinor var tvungen att fortsätta. — Om de hade vetat er förlofning, sade hon, — skulle utan tvifvel ingenting kunnat vara mera smickrande än deras uppförande mot er, — men då detta icke var fallet — — Jag gissade att ni skulle säga så, återtog Lucy hastigt; — men der fanns: intet skäl i verlden hvarför mrs Ferrars skulle låtsa tycka om mig, om hon icke gjorde det, och att hon tycker om mig är allt 1ör mig. Ni skall icke kunna taga mig ur min öfvertygelse. Jag är er att allt skall slutas bra, och det skall icke blifva några svårigheter alls, mot hvad jag förr tänkte. Mrs Ferrars är en intagande qvinna, och så är er syster. De äro verkligen förtjusande båda två! — Det förvånar mig, att ni aldrig omtalat hur hygglig mrs Dashwood var. I På detta hade Elinor ingenting att svara, och försökte det icke heller. — Är ni sjuk, miss Dashwood? — ni ser blek ut — ni talar icke; — helt säkert mår ni icke bra. — Jag har aldrig varit friskare. — Det gläder mig af allt hjerta; men ni såg verkligen icke så ut. Jag skulle blifva så ledsen om ni blef sjuk; ni, som har varit min högsta tröst! — Gud vet