Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 december 1866, sida 2

rätande på sig mera än någonsin, gaf hon detta försmädliga svar: — Miss Mortor är lord Mortons dotter. Fanny såg också mycket ond ut, och hennes man var ytterst förskräckt öfvei sin systers djerfhet. Elinor var mycket mera sårad af Mariannes häftighet, än a! det som framkallat den; men öfverste Brandons ögon, då de fästades på Marianne, förklarade att han endast gaf akt på det älskvärda deri, det ömma hjerta, som icke kunde lida att se en syster i minsta mån föraktad. Mariannes känslor stannade icke härvid. Den kaila fräckheten i mrs Ferrars hela irande mot hennes syster tycktes henne sa sådana svårigheter och ledsamheter för Elinor, som hennes eget sårade hjerta lärde henne att med fasa tänka på; och, drifven af en stark impuls af öm känslofullhet, gick hon efter ett ögonblick fram till sin systers stol, lade sin arm omkring hennes hals och sade med en låg, men häftig röst: — Kära, kära Elinor, bry dig icke om dem. Låt dem icke göra dig olycklig. Hon kunde icke säga mera; hon var alldeles öfverväldigad, och gömmande sitt ansigte mot Elinors axel, utbrast hon i tårar. Allas uppmärksamhet fästades på henne, och nästan alla blefvo bekymrade. Öfverste Brandon steg upp och gick till dem, utan att veta hvad han gjorde. Mrs Jennings gaf henne genast luktsalt, under utropet ah! stackars liten, — och sir John kände sig så förbittrad mot upphofsmannen till denna nervösa smärta, att han senast utbytte sin stol mot en nära Lucy Steele och gaf henne, hviskande, en kort