Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1866, sida 3

befara af Sverges makttillökning.? Vi skola tala om en anledning, och några fakta. Anledningen består deruti att England skickade en emissarie, Morier, som genomreste Norge år 1814 om våren, och der exploiterade hela tillståndet. Frågan var huruvida ,,Kung Christians ställning var så stark att man kunde tro honom i stånd att bibehålla sig. Den befanns ohjelplig, helst sedan de fyra makternas kommissarier tillkommit att gifva politiskt eftertryck åt det svenska företaget. Detta är ju en tlllräcklig anledning att antaga hinder ifrån någon viss fraktion af engelska ministeren. Hvad åter det faktiska beträffar, så visade Österrike en ihållande oginhet. Carl Johan försökte skaffa sig det kabinettets anslutning till Rysslands, Englands och Preussens garanti, men det blef alltid fruktlöst. Metternich dref motständet så långt att han skickade Bombelles till Köpenhamn för att uppmana Danmark till motstånd, under det att hans offentliga instruktion innehöll motsatsen. Ända till November och December fortsattes Österrikes hemliga, men kraftiga motverkan. Slutligen skickade Carl Johan grefve Gustaf Löwenhjelm, i medlet af December, till Alexander, som då var i Breisgau. Les rapport innehåller att han blef anmäld just då furst Metternich fick inträde hos kejsaren. L. fick vänta i fyra timmar innan fursten kom ut. Alexander förklarade nu att han af de fyra timmarnes varma samtal fann sig tröttad, hvarföre L. kunde komma tillbaka följande dagen; men, tillade han, ,jag borde icke omtala saken, likväl må jag säga er att jag nyss efter många invändningar afgjort er fråga. Metternich har måst gifva efter. Det var Julaftonen år 1813. — Efter denna händelse skref österrikiske kejsaren till Köpenhamn: m det vore för min egen broder, skulle jag dock icke förmå göra någon ändring i denna sak. — Förf. tillåter sig, efter allt detta, den frågan om det icke således fanns någon anledning att England och Österrike kunnat hafva för afsigt att lägga hinder i vägen? Förf. frågar vidare: Skulle Alexander med sådan ansträngning genomdrifvit den norska frågan, om han icke alltid ansett Norge utgöra en ersättning för Finland — hvilket han för öfrigt mer än en gång bestämdt uttalade. Att förf. icke ansett ,,Familjfördraget angenämt) för oss svenskar, kan rec. hafva sett af ämnets behandling i arbetet. Men äfven nu inser han den gagneliga följden deraf. Först anmärkes här, emot recensentens ord, att just detta fördrag ingick i orsakerna hvarför här i Sverge icke blef ett Polen, såsom väl kunnat hända genom förhållandena vid kongressen i Wien. Det var nemligen emot legitimiteten och dess företag som fördraget var riktadt, icke mot svenskarne, såsom rec. förmodar. Vi förutsätta att rec. vet hurusom engelske commodoren Smith framkom med en formlig protest ifrån Gustaf IV Adolfs sida, — att frågan upptogs gynnsamt från flera håll och slutligen kom så långt, att Alexanders generaler och adjutanter öppet i hans förmak talade om detta anspråk såsom rättvist, och att de talade så högljudt att det hördes in till kejsaren, som sjelf gick ut och gaf sina officerare en tillrättavisning. När slutligen engelska åtgärder formelt fortsattes hos Alexander personligen, icke utan stöd af en och annan makts bifall, förklarade denne helt kort, att, om denna fråga vidare förehades, ,.skulle kejsaren sätta sig i sin resvagn och fara ifrån kongressen. Månne icke här ett tillämnadt utfall af den restaurerade legitimiteten blef qväfdt just igenom Alexanders i fördraget gifna garanti? , Den afsedda eventualiteten var ju här på god väg att inträffa. Författaren. —e—.....—..—