straxt efter mrs Jennings, att de alla yetjenten på samma gång: — det finne: ugen här mer än ni, som kan känua sö nig. Jag försäkrar, att jag kan knappas stå. Barmhertige Gud! Inom ett ögon blick skall jag se den person, af hvilker hela min lycka beror — som skall blifmin moder! Elinor kunde hafva gifvit henne ögon blicklig tröst genom att ingifta möjlighe en att det var miss Mortons moder, sna rare än hennes egen, som de snart skull: (4 se; men i stället för att göra detta försäkrade hon henne, och det med sto uppriktighet, att hon beklagade henne, — ill Lucys ytterliga förvåning, som, ehurt sjelf verkligen orolig, åtminstone hoppado vara ett föremål för okuflig afund ho Elinor. Mrs Ferrars var en liten mager qvinna med en rak, nästan stel figur och ett all varsamt, nästan strängt utseende. Henne: hy var gulblek; hennes anletsdrag fina utan skönhet och saknande uttryck; mel en lycklig hopdragning af ögonbrynen had räddat hennes ansigte från faddhet genon att gifva det de skarpa dragen af stolthe och elakhet. Hon var icke mycket språk sam ; ty, olik folk i allmänhet, proportio nerade hon sina ord efter antalet af sin: tankar, och af de få stafvelser, som und föllo henne, föll ingen på miss Dashwood lott, hvilken hon betraktade med det fa sta beslutet att tycka illa om henne i all: händelser. Elinor kunde icke nu blifva olycklig ge nom detta uppförande. För några måna der sedan skulle det hafva sårat honne hög grad, men det stod icke i mrs Fer rars makt att nu bedröfva I 3