herre, hvilken under flera år haft vård om hennes bror. skulle likväl icke gjort mycket till att förskaffa dem platser vid hennes bord, men såsom lady Middletons gäster måste de vara välkomna; och Lucy, som länge önskat blifva personligen bekant med familjen, för att taga deras karakterer och sina egna svårigheter 1 närmare granskning och få tillfälle att försöka behaga dem, hade sällan varit lyckligare i hela sitt lif, än hon var då hon emottog mrs John Dashwoods kort. På Elinor var dess verkan mycket olika. Hon började genast utfundera, att Edward, som bodde hos sin mor, måste tillika med. henne blifva bjuden till en middag, som gafs af hans syster, och att se honom, för första gången, efter allt som passerat, i sällskap med Lucy! — hon visste knappast huru hon skulle kunna uthärda det! Dessa farhågor voro kanske icke helt och hållet grundade på förnuft, och säkert icke alls på tillförlitlighet. De skingrades likväl, icke genom hennes egen eftertanke, utan genom Iucys välvilja, som trodde sig meddela en ledsam underri telse, då hon sade henne, att Edward säkert icke skulle komma till John Dashwoods på Tisdagen, och äfven hoppades smärta henne ännu mera, genom att öfvertyga henne, att ban hölls derifrån af denna tterliga tillgifvenhet för henne sjelf, som an icke kunde dölja, då de voro tilsammans. . Den vigtiga Tisdscen, som skulle göra de båda unga damerna belanta med denna fruktansvärda syävm mn, — Beklaga mig, hära miss Dashwood! sade Lucy, då de gingo upp för trapporna tillsammans — ty Middletons kommo så