Litteratur. Luisella. En qvinnomodells öden. Skildringar ur konstnärslifvet af Acharius. Stockholm Ålb. Bonniers förlag. IE: Det är en gammal konstnär, som sitter I och berättar för de ,, sköna tärnor min-;h nen från sitt konstnärslif. De gråa loc-es karne gifva honom rätt att skämta litet smått och tillåta sig en och annan frihet, hvaråt tärnorna blott le. Men ger man i —-— Z-—8 rätt akt på hans skälmska sidoblickar, sålfinner man att kärleken till ej blott det sköna, utan ock de sköna sitter qvar i i Ä hjertat, så att flickorna ej må göra sig alltför säkra. ..Då Gubben bland er sitter, glömmas åren, Och vintern mildras, hjertat värms på nytt, Och minnet hägrar med den fjerran våren Och lefver upp i dagarne som fiytt. 0 il I det svåra versmått, som odödliggjorts) af Tassos Befriade Jerusalem, Byrons Don ! Juan och Paludan Millers Adam Homo — d. ä. på Ottave rime, genomföres här i dikten om Liiisella, uti åtta sånger, med s särskilta rubriker. Det är en italiensk ! typ, icke från det befriade Italien, utan från den unkna, förderfvade kyrkostaten, s som här framställes, med på en gånga skulptörens mejsel och målarens pensel. 5 Hon var skön, denna flicka, hvars barndom tillbragtes i hemmet hos en bandit. åt hvilken hon, okunnig om hvad som försiggick, tjenade till redskap. Hon kom 1 till Rom och såldes till hustru åt en förI supen. eländig skomakare, hvilken hon up-i pehöll genom att tjena såsom modell på s de främmande konstnärernes atelierer. Sätt ädelstenen inom grofsmidt galler s Och ljuset blixtrar dock från strålrik famn. sd Låt hafvet gömma perlor och koraller t Och dykarn bringar dem likväl i hamn. i Må armod dölja skönhet. Ryktets sqvaller Gör snart bekant båd tillflyktsort och namn: i Så Luisella bland artisters skara IL Blef och känd och nämnd: ,1a bella calzolara. Här lärde hon känna den tyske målaren Carlo Miller, i LU som städse sökte vinna för sina taflor hvarje vacker qvinna. Luisella blef målarens älskarinna och delade de armas vanliga lott, att svikas och öfvergifvas. Och nu begynner hennes martyrskap. I fångenskap och i landsflykt Kar hon blott en bild i sitt hjerta. Åfven den qvinliga vänskapen skulle bedraga henne. Den väninna hon sände med budskap till Carlo fångade honom i sitt nät. En annan konstnär blef. hennes broderlige än och hjelpare i nöden. Hon gaf honom i gengäld sin herrliga bild för hans taflor. Förföljelsernas och den bedragna kärlekens qval blefvo henne dock öfvermäktige — Luisellas hjerta brast, hennes blick skymdes, hon kunde ej räddas af sin förtviflade vän, hon var död. Der låg den undersköna rosen, bruten, Och log i döden åt en stormig verld, Ifrån hvars glädje hon var utesluten Och der hon vandrat som på skarpa svärd. Om anden, liksom höljet, varit gjuten I ädel form, af ädel hildning närd, Då hade Skaparn tydligt velat ställa Sitt mästerstycke fram i Luisella. ; Men mörker rådde inom rosengården, Som aldrig åtnjöt hägnad eller ans, Ej knoppades i hulda modersvården, Ej ympades af religionens sans. Der vexte vilda örter upp kring bården Af yppig fägring i sin högsta glans, Och denna snärjdes tidigt utat mistlarne Och låg nu vissnad, qväfd, inunder tistlarne. Det ligger någonting i denna målning, så rik på skuggor och dagrar, som låter ana, att här är något mera än en blott dikt. Der framskymtar genom detaljerna en verklig bild, en lefvande modell, en teckning efter naturen, som skalden förgäfves söker dölja genom de accessoirer, hvarmed hans fantasi i rikt mått omgilvit sin hjeltinna. Vare sig emellertid härmed huru som helst, så är den dikt, hvilken här föreligger, en ganska ovanlig företeelse inom vår litteratur. Här äro syperba och karakteristiska scenerier, skildringar falla af lif och humor jemte djupt tragiska momenter. Här saknas ej heller satirens udd. Den vekare stämningen hör deremot ej till denne skalds lynne, eller, rättare sagdt, han vill ej veta deraf; det är något som han will kufva, men som dock stundom bryter igenom. Hvad formen angår så röjer den mera mejseln, eller kanske det skarpa ritstiftet, än den mjuka penseln, Diktionen är understundom hård, men alltid kraftig ech djers, vittnande öm ett stort herravälde öfver språket och mod samt fyndighet att begagna dess resurser. Det är stundom något af Talis Qualis och stundom af Orvar Udd i stilen. Det hela är dock både till innehåll och form så originellt som ; möjligt. Här är ej tillfället, äfven om dertilll. funnes förmåga, att utföra en fullständig analys af detta anmärkningsvärda diktverk. Vi inskränka oss till ett par ytterligare citater. Se här i korta drag en teckning af kyrkostatens regemente: 1 Velletri är, från medeltiden, säte ; För en med furstlig makt beklädd prelat, : Som vårdar länet så att himlen vete Om han ej ensam blir uti sin stat;