Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 december 1866, sida 2

tighet. Han höll på att beställa ett tand petare-fodral för egen räkning, och tills dess storlek, form och ornamenter vorc bestämda, hvilket tog ansenlig tid, hade han icke tid att egna någon annan uppmärksamhet åt de båda damerna, än at kasta tre eller fyra stirrande blickar på dem. Slutligen var saken afgjord. Elfenbenet. guldet och perlorna, allt var bestäldt, och sedan han nämnt sista dagen han kunde lefva utan att ega tandpetare-fodralet, drog han på sig sina handskar med maklig sorgfällighet, kastade ännu en blick på fröknarna Dashwood, men en sådan, som snarare fordrade än uttryckte beundran, och gick sin väg med ett lyckligt utseende af äkta egenkärlek och tillgjord liknöjdhet. Elinor förlorade ingen tid att framställa sitt ärende och höll just på att afsluta det, då en annan herre visade sig vid hennes sida. Hon kastade en blick på hans ansigte och fann, med någon förvåning, att det var hennes bror. Deras glädje att träffa hvarandra var just lagom att taga sig fördelaktigt ut i mr Groys butik. John Dashwood var verkligen långt ifrån att vara ledsen öfver att återse sina systrar, dem skänkte det nästan nöje, och hans frågor efter deras moder voro vördnadsfulla och uppmärksamma. Elinor fann, att han och Fanny hade varit i staden två dagar. — Jag hade gerna velat helsa på er i går, sade han, — men det var omöjligt, ty vi voro tvungna att följa med Harry för att se de vilda djuren i Exeter Exchange, och det öfriga af dagen tillbragte