Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1866, sida 2

— Ni är mycket god. Min syster skall likaledes blifva ledsen att gå miste om nöjet att se er; men hon har på sednare tiden varit ganska mycket plågad af nervös hufvudvärk, hvilket gör henne otjenlig för sällskap och konversation. — Åh, det är mycket ledsamt! men så gamla vänner som Lucy och jag! — jag tänker hon kunde se oss, och vi skulle visst icke säga ett ord. Elinor afböjde mycket artigt förslaget. Hennes syster låg kanske, eller var hon icke så klädd, att hon kunde komma till dem. — Äh, om det inte är nägot annat, utropade miss Anne, — kunna ri ju lika gerna gå till henne. Elinor började finna denna oförskämdhet för mycket för sitt lynne; men hon besparades besväret att hejda den, genom Lucys skarpa tilltal, hvilket nu, liksom vid många tilllällen, ehuru det icke gaf mycken ljufhet åt den ena systerns sätt, hade fördelen att beherrska den andras. (Forts.)