Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1866, sida 2

och Berkeley Street, och välkomnades al I dem alla med stor hjertlighetElinor ensam var ledsen att se dem. Deras närvaro plågade henne alltid, och hon visste knappast hur hon skulle besvara Lucys oerhörda förtjusning att ännu finna henne i staden: — Jag skulle hafva blifvit riktigt sviken, om jag icke funnit er här änmt, sade hon åter igen, med stark tonvigt på sista jordet. — Men jag trodde alltid att jag skulle göra det. Jag var nästan säker att ni icke skulle lemna London ännu på en tid; ehuru ni sade mig på Barton, att ni icke skulle stanna öfver en månad; men jag tänkte då, att ni högst sannolikt skulle ändra er, då det kom dertill. Det skulle varit stor synd att resa, innan er bror soch syster kommo. Och nu skall ni säkert icke hafva brådtom att resa er väg. Jag är ofantligt glad att ni icke höll ord. Elinor förstod henne fullkomligt och var tvungen att använda hela sin sjelfbeherskning för att låta det se ut, som hon icke gjorde det. — Nå, min vän, sade mrs Jennings, — och hur reste ni? — Vi reste med posthästar hela vägen, svarade miss Anne, — och hade en mycket hygglig kavaljer i sällskap. Doktor Davies skulle till staden, och så tyckte vi, att vi kunde resa med honom, och han uppförde sig mycket artigt och betalte tio eller tolf shillings mera än vi. — Åh, åh! utropade mrs Jennings, — mycket vackert i sanning! och doktorn är ungkarl, förmodar jag. Alla menniskor, sade miss Steele, med ett tillgjordt skratt, — bry mig så för