Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 december 1866, sida 2

att säga: Det är i sanning förskräckligt — och derigenom var hon i stånd, at icke allenast från början se fröknarnDashwood, utan ringaste rörelse, men ven mycket snart, utan att komma ihåg sett ord om saken. Sedan hon sålund: uppehållit sitt eget köns värdighet och ut talat sitt bestämda klander öfver hvad som var orätt hos det andra, ansåg hor sig ega frihet att bevaka sina egna in tressen, hvarföre hon beslöt (churu något emot sir Johns tänkesätt) att, som mrs Willoughby skulle blifva en förnäm och rik mrs, aflemna sitt kort hos henne, så snart hon var gift. Öfverste Brandons grannlaga och förigtiga frågor voro aldrig ovälkomna för 5 Dashwood. IIan hade i rikt mätt förtjenat privilegiet att förtroligt afhandla I hennes systers olycka, genom det vänliga nit, hrarmed han försökt lindra den, och de samtalade alltid förtroget. Sin förämsta belöning för den smärtsamma anigningen att yppa förflutna sorger och (närvarande förödmjukelser fann han i de medlidsamma blickar, hrarmed Marianne ibland betraktade honom, och mildheten i hennes röst, närhelst (ehuru det icke ofta hände) hon var tvungen, eller kunde tvinga sig att tala med honom. Delta föräkrade honom att hans bemödande hade ökat hennes välvilja för honom sjelf, och detta gaf Elinor hopp att den hädanefter skulle blifva ytterligare ökad; men mrs Jennings, som icke visste någonting om allt detta, som endast visste att öfversten fortfor att vara lika dyster som förut, och att hon hvarken kunde öfvertala honom att sjelf fria, eller uppdraga åt henne att göra det för honom, började, efter två da