dvalan nu kan sägas ha börjat. X-y. Göteborg den lå Dee. Det är ännu ganska svårt att säga huruvida några egentliga parti-bildningar skola komma att inträda vid den förestående riksdagen. Att meningsskiljaktighet skall komma att ega rum uti många serskilta frågor, är ganska gifvet; men detta innebär dock ingalunda bildandet af utpreglade partier, inför hvilka ofta meningsolikheterna måste gifva vika inom hvarje parti, emedan sådant anses höra till ,,sammanhållningen, , enigheten, m. m., som ofta kräfver uppoffrandet af det sjelfständiga omdömet. Det måste alltid vara någon framstående fråga, som bildar dessa partigrupperingar. För eller mot regeringen utgjorde en lång tid basen för partibildningen, hvilken på samma gång betecknades med orden ,,konservativ och ,liberal. När regeringen, genom att hafva antagit liberala grundsatser, blifvit i hög grad populär, kan någon vigtigare partidelning i detta hänseende näppeligen ega rum, om der ock bildar sig ett litet oppositionellt parti af gamla konservatörer i forbund med några ultra i det motsatta lägret. — Den politiska frågan — rörande representationsresormen — kan ej längre bilda någon partisöndring. ty denna fråga är nu för lång tid utagerad. — Jernvägsstriderna kunna ej heller bilda några partier af större betydelse, om också frågan om jernvägens sträckning genom Wermland ej kan anses vara bestämdt afgjord. — Återstår då den protektionistiska, men ej heller denna kan komma att blifva utaf synnerlig betydenhet, då franska traktaten förekommit all återgång i afseende å industrien, och då det goda året väl lärer bragt dem, som i tullar å vissa landtmannaprodukter s ning undan bekymren, på bätt Den finansiella frågan i öfrig peligen blifva föremål för andra st än som ligga i meningsskiljaktighet rörande bästa sättet att nå det önskade målet, hvilket af alla lika varmt sökes. Det synes oss alltså ingalunda omöjligt, att ju den blifsande riksdagen skall kunna komma att förete samma vackra skådespel, som t. ex. Göteborgs stads representantförsamling, att der icke finnes någon egentlig partibildning, utan att hvarje riksdagsman röstar i hvarje fråga fritt och sjelfständigt efter sin öfvertygelse, den ena gången med och den andra gången mot dem, som eljest stå honom 1 ära. — Skulle deremot ett antal personer å något håll sammansluta sig, för att bilda ett parti t. ex. mot den nya ordningen eller mot det fria utbytet, o. s. v., så är det gitvet, att man också från den andra sidan bildar ett motparti, och då kan det blifva ganska svårt för dem, som önska stå oberoende, att bibehålla denna ställning, den enda, som, enligt vår tanke, är en representant fullt värdig. Det är, såsom sagdt, ganska svårt att ännu säga huru dessa förhållanden skola komma att gestalta sig; men gifvet är likväl att vid utskottstillsättningarne det kommer att blifva olika meningar om de personer, som för de särskilda utskotten, särdeles de egentligen politiska, nemligen konstitutionsoch statsutskotten, kunna anses mest lämpliga. Partisinnet oafsedt, måste här ganska lifliga strider komma att ega rum, hvilka utan tvifvel tillika blifva förenade med allahanda intriger. Månne ej likväl denna meningsskiljaktighet skulle kunna väsentligen förmildras, derest de båda kamrarne ville vid utskottsvalen adoptera det s. k. Hareska valsättet, hvilket häfdar minoritetens rätt alt vinna behörigt afseende? Det lärer väl nemligen icke kunna förnekas, att ju dessa val genom listor, å hvilka man till och med måste uppsätta sitt eget namn, äro ganska förhatliga? — Om man också ej vill uppställa detta förfarande, i den blifvande arbetsordningen, dit föreskriften utan tvifvel hör, så kunde man dock antaga detsamma på försök vid den första riksdagen, och detta helst så tidigt som möjligt, innan ännu några skarpare meningsskiljaktigheter hunnit utprägla sig. En tanke, som till sin princip är så sann och så rättvis, är åtminstone förtjent af att pröfvas. Skulle erfarenheten visa, att alltför stora praktiska svärigheter möta, så är det icke värre än att; man återgår till det gamla. Om den liberala opinionen nu är, såsom vi för visso antaga, den långt öfvervägande, så vore det värdigt den sidans män att taga ett nitiativ. som häfdade motpartiets rätt. — Vi våga framställa denna sak till rikslagsmännens och allmänhetens bepröfvande. i I I i