Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 december 1866, sida 6

föreningens och English-Swedishs direktio-j ner äro glada deråt, de otacksamma! Ja; Svea-orden tänker på samma sätt, eller kanske den skulle under vintersäsongen ha saknat sin ordförande Bonde, som visat sig så uppfinningsrik att hitta på nya och svåra grader, Svearne skulle ha stätt der, klädda i gamla Asarnes drägter, och tillställt det der på recipienter så mäktigt. imponerande vapengnyet, utan att ha en Karl Knutssons ättling att hålla sig till, att kunna peka på såsom den der kan förläna ett sken af kunglighet åt Sveaorden? Nej, bort det, och derför arbetade allt hvad Svear heter emot Knut Bondes val. Tacksamhet, du är stor i Svea land! Or Siljeström blef således den lycklige, fastän han ej kunde lofva på långt när så mycket som baron Knut, men han ansågs kunna hålla mer. Det är för besynnerligt ändå hvad en sattad fördom kan sitta qvar. Den tiden baron Bonde brukade på riddarhuset hålla tal om Sverges hjelplösa ekonomiska ställning, och för att bevisa detta drog till med sifferuppgifter, vida talrikare än i Agardhs statistik, allt ur hans eget hufvud och utantill, så skrattade hela huset med full hals, ty baron var så ytterst rolig och sökte då och då stärka sina uppgifter bland annat med den upplysningen: Ser ni, mina herrar, jag känner detta, jag har den äran att vara teaterdirektör! Nu aflidne expeditionschefen Cederschiöld påminte då en gång, att ingen måste så mycket som en teaterdirektör, isynnerhet en kunglig, lägga vigt på illusioner, men i ståndens förhandlingar vore deremot af vigt att hålla sig till verkligheten, och gjorde man blott det, så vore det ingen fara. — Men ännu ett val till andra kammaren håller oss i spänning, det är valet för Stockholms läns städer. Hr Isberg är en mäktig man i Norrtelje, men hvad är det mot postmästaren Borg i Södertelje, han som har så mycket för sig dessutom i Östhammar och Öregrund och i förstnämnda stad vunnit sådana sympathier, att hela staden sjunger: Vår Borg är oss en väldig o. s. v., och det med både tro och andäktighet. Hr Isberg fick vid förra riksdagen rykte om sig att vara tråkig, och allt sedan den gången han misslyckades att skaffa Norrtelje ett skolhus mot ,lån utan återbetalningsskyldighet, eller hur vilkoret vår, så har Norrteljeboarne fått i sitt hufvud att hr Isberg var kallsinnig, rent ut iskall för hvad staden varmast eftersträfvade. Till Borgen sätta derföre länets städer sitt hopp. Gamle gubben Printzensköld, kammarrättsrådet, har aflidit. Ni såg kanske aldrig den hvithårige och trinde gubben, der han stod och tråkade ut hela riddarhuset med sina anföranden i den mest etterkonservativa riktning. När han talade höll han alltid händerna på ryggen, nära att fatta tag i den långa härtest, som han under diskussionens ifver skakat ned ifrän sitt hufvud. Han var en man af den gamla skolan, tarflig och bastant i sin klädsel till yttersta grad. I den allra obetydligaste fråga, men den han ville ha afgjord efter sitt hufvud, kunde han begära ordet, 10 till 15 gånger, och han dundrade på med sin rossliga basröst, så att det skränade i riddarhuset. Ständigt var han i delo med den ofvannämnde expeditionssekreteraren Cederschiöld, som var en liberal karl och var mycket road af att hålla gubben P. varm. Gubben hade varit landshöfding också under Carl Johans tid, men blott en mycket kort tid, och aldrig förgäter jag en gång då Cederschiöld vågade smätt påminna honom om att landsöfdingetjenster vore förtroendeposter samt att man haft exempel på personer som ej varit längre i sitt döme än att de jemnt, och nätt hunnit taga sig en pris snus. Gubben P. ordentligt rasade vid denna anspelning. den C. för öfrigt kunnat hålla inne med. Med kammarrättens president grefve Mörner delade gubben P. alltid åsigter och i sin veneration för sin förman glömde lan ofta, då han skulle åberopa grefve Mörner, att säga: den föregående talaren eller dylikt, utan utbrast: hr presidenten och kommendören, men ändrade sig naturligtvis straxt. Från den stund det kongl. representationsförslaget ingafs försvor gubben att mera visa sig på riddarhuset, och han höll ord, säges det. En liflig själ hade gubben och en ganska stor parlamentarisk förmåga. Från fröknarna Andersson, Pettersson och Lundström får jag helsa så mycket och tacka för att ni befriade dem från det tråkiga mamsellskapet. De finna sig särdeles val i sitt fröken-öde. Detsamma, kan ej sägas om fröknarna Knipenstrut m. fl., som bittert sörja öfver den degradering de lidit, och de lära ha talt vid grefve Axel Oxenstjerna, med n:o 2 på riddarhuset, att i sin tidning Dagligt Mlehanda klämma efter de all mensklig ordning öfverändakastande tidningarna G. H. T. och A. B., ty dessa äro utan gensägelse de mest brottsliga. Nu vet ni hvad som väntar er från det hållet. I Måndags afton samlades i hr Blanchs festvåning en trappa upp i operahuset ett antal litteratörer, publicister och artister för att vid-ett glas få uttrycka sin högaktning för den värderade litteratören Victor Rydberg. Det var en samling af 40—50 personer, efter hvad man kunde tycka, som promenerade och glammade i den med utsökt comfort inredda våningen, der ett af rummen ännu är hvad väggde