—7—— wk— — — icke kunde förmå sig att tala om hvad hon kände till och med med Elinor, utan, rufvande öfver sina sorger i tysthet, plågade hon sin syster mera, än hon skulle gjort genom den öppnaste och mest ofta upprepade bekännelse deraf. Att återgifva mrs Dashwoods känslor eller språk, då hon emottog och besvarade Elinors bref, skulle endast vara att upprepa hvad hennes döttrar redan känt och sagt, svikna förhoppningar knappast mindre smärtsamma än Mariannes och en harm till oeh med större än Ulinors. Långa bref från henne, hastigt efterföljande hvarandra, anlände för att omtala allt hvad hon led och tänkte; för att uttrycka hennes innerliga oro för Marianne och uppmana henne, att med siunesstyrka bära denna motgång. Mot sitt eget intresse, hade mrs Dashwood förklarat, att det vore bättre för Marianne att, vid denna tid, vara hvar som helst, utom på Barton, hvarest allting skulle, på det starkaste och plågsammaste sätt, återkalla det förflutna, genom att beständigt ställa Willoughby framför henne, sådan hon alltid sett honom der. Hon tillstyrkte derföre sina döttrar, att för ingen del förkorta deras besök hos mrs Jennings, hvilket, ehuru aldrig riktigt bestämdt, varit väntadt af alla att räcka åtminstone fem eller sex veckor. En omvexling af sysselsättningar, föremål och sällskap, som icke kunde förskalias på Barton, skulle vara oundviklig der, och kunde ännu, hoppades hon, ibland locka Marianne att blifva intresserad af något annat än sig sjelf, eller till deitagande i något nöje, så mycket hon än nu förkastade tanken på någotdera.