kan synas hafva varit ämnad att höja mig sjelf på andras bekostnad. Elinors tacksägelser vid slutet af dett: tal voro hjertliga, åtföljda af den försäk. ran, att hon väntade mycken fördel föl Marianne genom att meddela henne det samma. — Hennes försök att urskulda honom sade hon, — hafva plågat mig mera är allt det öfriga, ty det retar hennes sinne mera än den fullkomligaste öfvertygelsc om hans ovärdighet kan göra. Ehuru hor i början kommer att lida mycket, är jag säker att hon nu snart skall blifva lug nare. Har ni, fortsatte hon, efter en kor tystnad, — någonsin sett mr Willoughb; sedan ni lemnade honom på Barton? — Ja, svarade han allvarsamt, — er gång. Ett möte var oundvikligt. Elinor, förskräckt af hans sätt såg ängsligt på honom, sägande: — Hvad! har ni mött honom för att — — Jag kunde icke möta honom på något annat sätt. Eliza hade, ehnru högst ogerna, tillstätt för mig namnet på sin älv skare; och då han återkom till staden, hvilket inträffade omkring fjorton dagar efter min ankomst, möttes vi enligt öfverenskommelse; han att försvara, jag att straffa hans uppförande. Vi återvände osårade, och det kom derföre icke i tidningarne. Elinor suckade öfver den inbillade nödvändigheten häraf; men hos en man och soldat vågade hon ieke klandra det. lan, sade öfverste Brandon, efter en paus, — har den olyckliga likheten varit mellan modrens och dotterns öde, och så ofullkomligt har jag fullgjort min pligt— År hon ännu i staden?