schlesiska — alltså två af de allraminsta;— uttalat sig i sådan riktning. I Steyer-! mark och Tyrolen är stämningen delad;Ä den öfver-österrikiska landtdagen (Länz) har uttalat sig otydligt, halft dualistiskt. I Böhmen, Mähren och Gallicien har uppenbarligen det federalistiska elementet vunnit segren, och de tyska tidningarne i Wien veta ej något bättre sätt att häröfver uttrycka sin missbelåtenhet, än att dagligen uti artiklar och korrespondenser tala om det outhärdliga förtryck, som tyskarne lida i de halfslaviska kronländerna; om kulturens (!) sorgliga tillbakaskridande i Böhmen och Gallicien, o. s. v. Den mähriska landtdagen i Brinn har i år lika litet som förlidet år kunnat blifva enig om en adress, enär de tyska och czekiska partierna äro der ungefär lika starka. Den slavisk-federalistiska majoritetens utkast blef vid omröstningen, den 6 dennes, förkastadt med 48 röster mot 44, och den tysk-centralistiska minoritetens med 50 röster mot 41. Emellertid är en öfvervägande majoritet af folket federalistiskt sinnad, och den tyske deputeraden Giskzas försvar för den hädangångna tyska riksförfattningen väckte stort motstånd från det czekiska partiets sida. Eftersom tyskarne ännu för två eller tre år sedan rådde öfver, flertalet af rösterna på landtdagen i Brinn, är detta nederlag mera kännbart, än deras själsfränders ogynnsamma ställning på böhmiska landtdagen. I Prag antogs det federalistiska partiets adressförslag med 126 röster mot 91. Sedan de två förnämsta tyska talarne och particheferna, professorerna Brine och Ulasner, utträdt som medlemmar af den böhmiska landtdagen, saknar det tyska partiet här både sammanhållning och ledning. Bland talarne väckte den förre finansministern Plener (medlem af det Schmerlingska kabinettet) mycken uppmärksamhet genom sina anfall på den nuvarande ministeren Beust-Belcredi och den bestämdhet, hvarmed han framställde anspråken på genomförandet af riksförfattningen. Ledaren af det czekiska partiet, Rieger, framhöll deremot Böhmens sjelfständiga ställning sedan Ferdinand II:s tid; fordrade nationaliteternas lika berättigande och autonomi; förkastade dualismen, bekämpade hvarje privilegierad ställning för Ungern och förklarade slutligen, å egna samt sina partivänners vägnar, att de aldrig skulle deltaga i ett gemensamt riksråd för de icke-ungerska länderna. Denna korta öfverblick öfver de österrikiska provinslandtdagarnes politiska uttalanden visar temligen tydligt, att ett återinförande af den Schmerlingska centralisationen och den tyska riksförfattningspolitiken endast kan vinna bifall af ett litet parti, men deremot möta det allvarsammaste motstånd hos den utan all jemförelse största delen af befolkningen. Man torde derföre icke rättvisligen kunna klandra v. Beust, att han svikit sina tyska landsmäns sak genom att till en början låta alla de enskilda kronländerna yttra sig, för att deretter rätta sina åtgöranden. Ett politiskt öfverherrskap af det tyska elementet (7 millioner) öfver det slaviska (18 millioner) blir för hvarje dag alltmera omöjligt i Österrike, och om v. Beust detta oaktadt ville försöka att genomföra ett sådant, så skulle han snart dela ödet med sin företrädare Schmerling, Österrikes ,,siste tyske minister. ITALIEN. Den halfofficiella ; Nazione yttrar: ,,Den romerska curian har blott ett att göra: den måste erkänna de timade förändringarne och omöjligheten att återfå sin politiska makt. Den dag, då påfven och hans rådgifvare komma till insigt häraf, löses den romerska frågan af åsig sjelf. Italien, som är böjdt för förlikning, vill med handling bevisa, att det ännu är kyrkans äldsta dotter och att dess barnsliga kärlek är den bästa garanti, som den katholska verlden kan önska för dess öfverhufvuds oberoende. Konventionen af den 15 September skall — samvetsgrannt utförd af Frankrike och Italien — numera lemna påfven erforderlig tid att låta förbereda den öfverenskommelse, som slutligen skall reglera påfvens och den italienska regeringens ömsesidiga ställning. Befriadt från österrikarne, har Italien numera intet skäl att förhasta sig; det kan lugnt afvakta ett gynnsamt tillfälle. Det torde tillkomma den romerska curian att taga detta i allvarligt öfvervägande. Om de arbeten, som skola göra Venedig till en betydande krigshamn, skrifves: ,,Kusternas stora utsträckning ålägger konungariket pligten att hafva en fast ställning i begge hafven. Spezzia uppfyller fullkomligt detta ändamål i Medelhafvet, och Venedig i Adriatiska hafvet. Men för att T : :1ar SS lan ft D12