jag var villrädig hvad jag skulle göra sedan jag fått veta den. Mitt uppförande måtte hafva förefallit er besynnerligt då, men nu skall ni förstå det. Att tåla det ni alla skulle blifva så bedragna, att se er syster — men hvad kunde jag göra? Jag hade intet hopp att min inblandning skulle lända till någon nytta, och ibland änkte jag, att er systers inflytande ännu unde omvända honom, Men nu, efter ett ädant skamligt bemötande, hvem kan säga hvad hans afsigter med henne voro? Hvilka de än må hafva varit, kan hon likväl nu, och skall utan tvifvel framdeles med tacksamhet tänka på sin egen ställning, då hon jemför den med min stackars Elizas; då hon betänker denna arma flickas förtviflade och hopplösa belägenhet, och afbildar henne för sig sjelf med en kärlek till Willoughby lika stark, ännu lika stark som hennes egen, och med ett sinne plågadt af sjelfförebråelser, som måste följa henne genom hela lifvet. Säkert skall denna jemförelse göra henne godt. Hon skall anse sina egna lidanden för ingenting, de härröra icke från något dåligt uppförande och kunna icke medföra någon vanära, Tvärtom måste hvarje vän derigenom blifva ännu mera hennes vän. Deltagande för hennes olycka och aktning för hennes sinnesstyrka derunder, måste öka allas tillgifvenhet. Var likväl försigtig, då ni meddelar henne hvad jag sagt er. Ni måste bäst veta hvilken verkan det skall göra, men om jag icke allvarligt och af hjertat trott att det kunde vara till nytta, kunde minska hennes sorg, skulle jag icke velat besvära er med denna berättelse om mina samiljesorger — med en berättelse, som