— Store Gud! utropade Elinor, — kunde det vara — kunde Villoughby! — — Den sörsta underrättelse jag erhöll om henne, fortsatte han, — var i ett bref från henne sjelf förliden Oktober. Det skickades mig från Delaford, och jag emottog det samma morgon, vi ämnat oss till Whitwell; detta var orsaken hvarföre jag så hastigt lemnade Barton, hvilket säkert måste förefallit alla besynnerligt, och, som jag tror, förargade några. Föga kunde mr Willoughby ana, då hans blickar förebrådde mig för oartighet i att göra utfärden om intet, att jag var kallad att hjelpa en, som han gjert arm och eländig, men, om han vetat det, hvartill skulle det gagnat? Skulle han varit mindre glad eller mindre lycklig af er systers leenden? Nej, han hade redan gjort hvad ingen man, som kan hysa varma känslor för andra, skulle göra. Han hade lemnat den flicka, hvars ungdom och oskuld han förfört, i ett tillstånd af yttersta nöd, utan ett aktningsvärdt hem, utan hjelp, utan vänner, okunnig om hans adress! Han hade lemnat henne med löfte att återkomma, han hvarken återkom, skref, eller skickade henne någon hjelp. — Detta är oerhördt! utropade Elinor. — Hans karakter ligger nu framför er — utsvälvande och lättsinnig. Då jag vetat allt detta, som jag nu gjort många veckor, föreställ er hvad jag måste hafva känt då jag såg er systers kärlek till honom lika brinnade och var öfvertygad att hon skulle gifta sig med honom, förestill er hvad jag måste hafva känt för allas eder skull. Då jag kom hit förliden vecka och fann er ensam, kom jag med den fa