ofta på Delasord. Jag kallade henne en aflägsen slägting; men jag vet nog, att jag allmänt blifvit misstänkt för att stå i ett mycket närmare förhållande till henne. Det är nu tre år sedan (hon hade just fyllt sitt fjortonde år) jag tog henne ur skolan, för att sätta henne under uppsigten af ett mycket aktningsvärdt fruntimmer, boende i Dorsetshire, som hade fyra eller fem andra flickor af ungetär samma ålder i sin vård; och under två år hade jag allt skäl att vara nöjd med hennes belägenhet. Men förliden Februari, nästan för ett år sedan, försvann hon plötsligt. Jag hade tillåtit henne (oförsigt, som det sedan visade sig) på hennes ifriga begäran, att resa till Bath med en af sina unga vänner, som åtföljde sin far dit för hans helsas skull. Jag visste, att han var en mycket bra menniska, och jag tänkte väl om hans dotter — bättre än hon förtjenade, ty, med den mest hårdnackade tystlåtenhet, ville hon ingenting säga, icke gifva någon ledning, ehuru hon säkert visste allt. Han, hennes fader, en välmenande, men ingen skarpsynt man, kunde verkligen icke, tror jag, gifva någon upplysning; ty han hade vanligtvis måst hälla sig inne, under det flickorna ströfvade omkring staden och gjorde hvad slags bekantskaper de behagade; och han försökte öfvertyga mig, lika säkert som han sjelf var ötvertygad derom, att hans dotter ej hade ringaste del i saken. Med ett ord, jag kunde ej få någon annan upplysning, än att hon var borta; allt det öfriga var, under åtta långa månader, lemnadt åt gissningar. Hvad jag tänkte, hvad jag fruktade, och hvad jag led, kan ni lätt föreställa er.