timmar rymt tillsammans till Skottland. Falskheten, eller dumheten, hos min kusins piga förrädde oss. Jag förvisades till en slägtings hus långt borta, och hon tilläts ingen frihet, intet sällskap, intet nöje, tills min far uppnått sitt mål. Jag hade litat för mycket på hennes sinnesstyrka, och slaget var svårt; — men hade hennes äktenskap varit lyckligt, skulle jag, så ung som jag då var, säkert försonat mig dermed efter en tid, eller åtminstone icke nu behöfva beklaga det. Detta var likväl icke händelsen. Min bror hyste ingen kärlek för henne: hans nöjen voro icke sådana de borde varit, och från första stund behandlade han henne ovänligt. Följden deraf, på ett sinne så ungt, så ifligt, så oerfaret som mrs Brandons, var blott alltför neturlig. I början underkastade hon sig hela eländet af sin belägenhet; och lyckligt hade det varit, om hon cke lefvat att öfvervinna den saknad, minnet af mig förorsakade. Men kunna vi mdra att hon, med en sådan man, och uan en vän, som kunde råda eller hålla nenne tillba ka. (ty min far dog några måader efter deras giftermål, och jag var ned mitt regemente i Ostindien) skulle alla? Kanske om jag stannat i England — men jag trodde mig befrämja bådas ycka genom att aflägsna nig från henne sågra år. Det slag henues ygkern äl gisit mig, sortsatte han, med mycket uppörd röst, — var ett lappri — var ingening mot hvad jag kände då i ag. onikring vå är derefter, fick höra onnalas hennes ktenskapsskilnad. Det var detta, som för rsakade denna dysterhet, — till och med u kan minnet af hvad jag led — han unde icke säga mera, utan steg hastigt