Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1866, sida 2

— I sanning, svarade Elinor, — jag har icke glömt det. Detta tycktes förnöja honom, och han tillade: — Om jag icke bedrages af ovissheten, partiskheten af öm hågkomst, finns det en mycket stark likhet dem emellan, så väl till sinne som utseende. Samma hjertats värma, samma fantasiets och lynnets liflighet. Denna dam var en af mina närmaste slägtingar, föräldralös från sin barndom, och under min fars förmynderskap. Vi voro nästan jemnåriga och från våra tidigaste år lekkamrater och vänner. Jag kan icke påminna mig en tid, då jag icke älskade Eliza, och min tillgifvenhet för henne, då vi växte upp, var sådan, som ni, dömande efter mitt nuvarande dystra allvar, kanske tror mig ur stånd att någonsin hafva känt. Hennes för mig var, tror jag, lika varm som er systers för mr Willoughby, och den var, ehuru af en olika orsak, icke mindre olycklig. Vid sjutton års ålder var hon för alltid förlorad för mig. Hon blef gift — gift mot sin böjelse med min bror. Hennes förmögenhet var stor, och vårt familjgods mycket skuldsatt. Detta, fruktar jag, är allt som kan sägas till försvarandet af dens uppförande, som. på samma gång var bennes onkel och förmyndare. Min bror förtjente henne icke. de henne icke en gäng. Jag bade hoppats, att hennes kärlek till mig skulle uppehålla henne under alla svårigheter, och till en tid gjorde den det; men slatigen öfvervann det förtviflade Dennes. dlägenhet, ty hon rönte mycken hårdhet, ; ul hennes beslutsamhet, och ehurn hon rade lofrat mig att ingenting — men hur tydligt jag berättar! Jag har aldrig sagt: er hur det tillgick. Vi skulle om några