Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1866, sida 2

den, genom att berätta några omständigheter, som ingenting utom den uppriktigaste tillgifvenhet — ingenting utom er allvarlig önskan att vara nyttig — jag tror mig vara rättfärdigad — ehuru, då så nånga timmar blifvit tillbragta med at! fvertyga mig sjelf att jag gör rätt, det kanske finnes något skäl att frukta, det jag kan göra orätt? — Han höll upp. — Jag förstår er, sade Elinor. -— Ni har någonting att säga mig om mr Willoughby, som ännu tydligare skall framställa hans karakter. Om ni säger det, skall ni derigenom visa Marianne den största vänskapstjenst. Min tacksamhet skall genast vinnas genom hvarje underrättelse, syftande till detta mål, och hennes måste vinnas derigenom med tiden. Jag ber, låt mig höra det. — Ni skall, och, för att vara kort, då jag lemnade Barton förliden Oktober, — men jag måste gå längre tillbaka. Ni skall säkert finna mig en mycket oskicklig berättare, miss Dashwood; jag vet knappast hvar jag skall börja. En kort berättelse om mig sjelf, tror jag, skall blifva nödvändig, och kort skall den blifva. I ett sådant ämne, tillade hon tungt suckande, — kan jag hafva föga frestelse att vara vidlyftig. Han stannade ett ögonblick för att tänka efter, och fortsatte sedan med en ny suck: —Ni har troligtvis alldeles glömt ett samtal — (det är ej att förmoda, att det kunde göra något intryck på er) — ett samtal mellan oss en afton på Barton Park — i hvilket jag omnämnde en dam, med hvilken jag en gång varit bekant, såsom i någon mån liknande er syster Marianne.