Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1866, sida 2

På detta sätt hade de suttit omkr ing en qvart, då Marianne, hvars nerver icke kunde uthärda något hastigt buller, spratt till af en knackning på dörren. — Hvem kan det vara? utropade Elinor. — Så tidigt till på köpet! Jag trodde vi kunde varit säkra. Marianne gick till fönstret. — Det är öfverste Brandon! sade hon förargad. — Vi äro aldrig säkra för honom. — Han kommer inte in, då mrs Jennings inte är hemma. — Det litar jag inte på, sade Marianne, dragande sig tillbaka till sitt eget rum. — En man, sem ingenting har att använda sin egen tid till, gör sig icke samvete af att göra intrång i andras. Händelsen gjorde att hon gissat rätt, ty öfverste Brandon kom in; och Elinor, som var öfvertygad att oro för Marianne förde honom dit och som såg denna oro i hans förstörda och nedslagna utseende samt i hans ängsliga ehuru korta fråga efter henne, kunde icke förlåta sin syster, alt Lon så ringa aktade honom. — Jag mötte mrs Jennings i Bond Street, sade han, efter den första helsningen, — och hon uppmanade mig att fortsätta min väg hit, hvilket jag så mycket heldre gjorde, som jag ansåg det sannolikt, att jag kunde finna er ensam, hvilket jag var mycket angelägen om. Min afsigt — min önskan — min enda önskan dermed — är, hoppas jag — tror jag — att blifva ett medel att skänka trö nej, jag får icke säga tröst — men öfvertygelse, varaktig öfvertygelse åt ers ters sinne. Min tillgifvenhet för henne, för er, sjelf, för er mor — vill ni tillåta mig visa