Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 3

förvåning, hela aftonen förblifva mera allvarsam och tankfull än vanligt. XXXI ELFIrLEL. Från en natt af mera sömn, än hon vänat, uppvaknade Marianne följande morson till samma medvetande af olycka, hvari hon tillslutit sina ögon. Elinor uppmuntrade henne så mycket som möjligt att tala om hvad hon kände; och innan frukosten var färdig hade de dera gånger genomgått ämnet, med samma fasta öfvertygelse och vänliga råd å Elinors sida, samma häftiga känslor och omvexlande omdömen å Mariannes, som förut. Ibland kunde hon anse Willoughby ika olycklig och oskyldig som hon sjelf, och en annan gång förlorade hon all tröst omöjligheten att urskulda honom. Ena jgonblicket var hon fullkomligt likgiltig ör allas anmärkningar; ett annat ville 10n för alltid utestänga sig från verlden, och ett tredje kunde hon kraftigt stå den mot. I en punkt var hon likväl bestämd, utt så mycket som möjligt undvika mrs Jennings närvaro och ått envist tiga, då aon var tvungen att uthärda densamma. Hennes hjerta var stålsatt mot tron att nrs Jennings medlidsamt deltog i hennes org. — Nej, nej, det är omöjligt, utropade 100; — hon kan icke känna. Hennes välvilja är icke deltagande; hennes godsintet är icke ömhet. Allt hvad hon behöfver är sqvaller; och hon tycker om mig wu endast derföre att jag skaffar ämne lertill. Elinor hade icke behöft detta för att olifva försäkrad em orättvisan, till hvilken