Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 2

vet ungt folk tycker om att man skrattar jåt dem derför. Min Gud! hur ledsna mina döttrar och sir John skola blifva, då de få höra det. Om jag tänkt derpå, kunde jag hafvet helsat på dem på hemvägen och berättat dem det; men jag träffar dem i morgon. Det skall säkert inte behöfvas, att ni varnar mrs Palmer och sir John för att någonsin nämna mr Willoughby, eller göra den minsta antydan på hvad som passerat, i min systers närvaro. Deras eget goda hjerta måste utv för dem den verkliga grymketen att synas veta någonting derom, då hon är närvarande; och ju mindre man talar med mig sjelf i detta ämne, ju mera skola m blifva skonade, som ni väl k — Åh, min Gud! ja, det Det måtte vara förskräck höra talas derom; och hv. går, skulle jag bestämdt inte vihj: ett ord derom till henne för hel: Ni såg, att jag inte gjorde det under hela middagen. Inte heller skulle Sir John eller mina döttrar vilja det, ty de äro alla mycket omtänksamma och försigtiga; isynnerhet om jag gifver dem en vink, hvilket jag bestimdt skall göra. För min del tror jag, att ju mindre man pratar om sådane saker ju bättre, desto förr blåser det bort och blir glömdt. Och hvad godt brukar prat någonsin göra? — I detta fall kan det endast göra skada; kanske mera än i många fall af dylikt slag, ty det har åtföljts af omständigheter hvilka göra det opassande att blifva allmänna samtalsämnet. Jag måste göra Mr Willoughby denna rättvisa — han har icke 101: gör j