Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1866, sida 2

illa afpassade, uppmärksamhet mot henne. kunde detta lugn icke hafva blifvit bibehället; men icke en stafvelse undslapp hennes läppar; och hennes tankspriddhet höll henne i okunnighet om allt som tilldrog sig omkring henne. — Elinor, som värderade mrs Jennings vänlighet, ehuru dess utgjutelser ofta voro smärtande, och ibland nästan löjliga, visade henne den erkänsla och besvarade de artigheter, som hennes syster icke sjelt kunde visa eller besvara. Deras godo vän såg att Marianne var olycklig, och ansåg ig derföre skyldig att göra allt, som på något sätt kunde minska hennes olycka. Hon behandlade henne derföre med all den klemiga ömhet, som en mor brul sa sitt ingsbarn sista dagen af de skollof. Marianne skulle hafva den b platsen vid brasan, frestas att äta af alla läckerheter i huset och roas med berii tandet af alla dagens nyheter. Hade icke Elinor, i sin systers sorgsna utseende, sett ett hinder för all glädtighet, kunde hon varit road af mrs Jennings försök att urera en sviken kärlak med en mängd sötsaker och oliver och en god brasa. Så hart likväl Marianne, genom ett bestängt upprepande, kom till medvetande af lit detta, kunde hon icke stanna längre. Med ett hastigt utrop af smärta och ett ecken till sin syster att icke följa henne, steg hon upp och skyndade ur rummet. — Stackats flicka! utropade mrs Jentings, så snart hon var borta, — hvad let smärtar mig att se henne! Och har won icke gått utan att dricka ur sitt vin! )ch de torkade körsbären äfven! Min Gud! ngenting synes göra henne godt. Om jag isste någonting hon skulle tycka om, k