Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 2

för allt i verlden tala till henne. Under sådana omständigheter var bäst för dem båda att icke länge vara tillsammans; och Mariannes oroliga sinnestillstånd hindrade henne icke allenast från att stanna qvar i rummet ett ögonblick sedan hon var klädd, utan lät henne, i sitt behof af enslighet och beständigt ombyte af plats, vandra omkring huset tills frukosttiden, undvikande allas åsyn. Vid frukosten hvarken åt, eller försökte hon äta någonting; och Elinor använde då all sin uppmärksamhet, icke till att bedja henne äta, eller beklaga henne, eller synas gifva akt på henne, utan till att försöka fängsla mrs Jennings uppmärksamhet uteslutande vid sig sjelf. Som frukosten var mrs Jennings favorit-måltid, räckte den temligen länge; och de skulle just, då den var slutad, sätta sig omkring det gemensamma arbetsbordet, då ett bref öfyerlemnades till Marianne, hvilket hon ifrigt tog från betjenten, hvarefter hon dödsblek skyndade ur rummet. Elinor, som häraf insåg, lika tydligt som om hon sett utanskriften, att det måste komma från Willoughby, kände en sådan hjertklämning, att hon knappast kunde hålla upp hufvudet ech darrade så, att hon fruktade det vara omöjligt att undgå mrs Jennings uppmärksamhet. Denna goda dam såg likväl endast, att Marianne hade fått ett bref från Willoughby, hvilket syntes henne vara ett ganska godt ämne till skämt, och hvilket hon behandlade derefter genom att skrattande hoppas att hon skulle finna det i sin smak. Hvad Elinors bedröfvelse angick, var hon alltför upptagen af sitt arbete för att se någonting alls