Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 2

— ett bref, af hvi hvarje rad var en förolämpning, och som visade doss författare vara djupt härdad i lasten. Hon funderade en stund deröfver i harmsen förvåning; läste det sedan om igen fiera gånger; men hvarje genom isning tjenade endast att öka hennes afsky för Willoughby; och så bittra voro hennes känslor mot honom; att hon icke tilltrodde sig att tala, af fruktan att hon kunde såra Marianne ännu djupare genom att behandla brytningen af deras förlofning, icke såsom en förlust för henne af hvarje m jjligt godt, uten såsom en räddning fråd det värsta och obotligaste af allt ondt, — en förening för lifvet med on man utan rundsatser, såsom en den mest vigtiga välsignelse. I sina djupa betraktelser öfver yx fvets innchäll, er förderfvet det sinne, som kunde diktera det, o t öfver :65 en mycket det mycket olika sin olika pe som Icko alls hade någon annan gemenskap med saken, än hvad ennes hjerta gaf honom med allt som tilldrog sig, glömde Elinor sin systers närvarande smärta, glömde att hon hade tre bref ännu okista på sitt knä, och glömde så fullkomligt huru länge hon hade varit i rummet, att då hon hörde en vagn köra upp till dörren och gick till fönstret för att se hvem som kunde komma så tidigt, blef hon i högsta grad förvånad att få se mrs Jenninges vagn, som hon visste icka ade blifvit befald fram förrän klockan ett. Med föresats att icke lemna Marianne, ohuru hon för närvarande icke hade något hopp att kunna bidraga till hennes tröst, skyndade hon bort till mrs Jennings, usäktande sig att hon ej kunde göra henie sällskap, i-anseende till hennes systers