Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 2

vetet. Jag skall aldrig tänka på mitt förra umgänge med er samilj i Devonshire utan största tacksamhet och nöje, och jag smickrar mig med att det ej skall blifva afbrutet genom något misstag eller missförstånd af mina handlingar. Min aktning för hela er familj är mycket uppriktig; men om jag varit så olycklig och gifvit anledning till en tro på mera än jag kände, eller ämnade uttrycka, skall jag förebrå mig att icke bättre hafra varit på min vakt i mina yttranden af denna aktning. Att jag någonsin skulle hafva menat mera, måste ni tillstå vara omöjligt, då jag nu säger att min kärlek länge varit fästad vid en annan. Det är med stor ledsnad jag lyder edra befallningar att återsända de bret, med hvilka ni hedrat mig, och den hårlock, vi så artigt skänkte mig, Jag är, min fröken! Er hörsammaste och ödminkaste tjenare Losn Willoughby. Med hvilken barm ett sådant bref som detta måste l af miss Dashwood kan man litt föreställa sig. Ehuru hon, innan hon började det, visste att det måste meddela en bekännelse om hans trolöshet och bekräfta deras skiljsmessa för alltid, hade hou icke väntat sig ett sådant språk för att framställa det; ej heller kunde hon hafva trott Willoughby i stånd till att afvika så långt från skenet af hvarje ädel och grannlaga känsla — så långt från en gentlemans vanliga belefvenhet — som att skicka ett bref så oförskämdt grymt: ett bref, som i stället att, tillika med hans önskan att blifva fri, uttrycka ledsnad och ånger, förnekade all ömmare tillgifvenhet;