Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1866, sida 2

ligt, — ni misstager er i sanning. Ni gör mycket orätt i att utsprida ett sådant rykte, hvilket ni snart skall finna, fastän ni icke vill tro mig nu. Mrs Jennings skrattade åter, men Elinor hade icke lust att säga mera ; och angelägen, i alla händelser, att få veta hvad Willoughby hade skrifvit, skyndade hon till deras rum, hvarest hon, då hon öppnade dörren, såg Marianne utsträckt på sängen, nästan qväfd af sorg, med ett bref i handen och två eller tre liggande bredid sig. Elinor närmade sig, men utan att säga ett ord, satte sig sedan på sängen, tog sin systers hand, kysste henne ömt flera gånger och utbröt i en flod af tårar, wilken i början knappast var mindre häfig än Mariannes. Den sednare, ehuru ur stånd att tala, tycktes känna hela ömheen af detta uppförande; och efter en stund, sålunda tillbragt i ömsesidig bedröfvelse, lade hon alla brefven i Elinors händer, beäckte sedan ansigtet med sin näsduk och utbröt i den häftigaste smärta. Elinor, som visste, att sådan sorg, hur smärtsam den än var att bevittna, måste hafva sitt opp, vakade hos henne tills hon blifvit något lugnare, hyarefter han ifrigt tog Willoughbys bref och läste som följer: Min fröken Jag har just haft äran emottaga ert bref, för hvilket jag ber att få aflägga min uppriktiga erkänsla. Det gör mig mycket ledsen att finna, att det var något i mitt uppförande i vann ert bifall; oci går afton, som icke h ehuru jag omöjligt kan förstå i hvad a seende jag kunde vara så olycklig att förolämpa er, anhåller jag om er förlåtelse för något, som jag kan försäkra er hafva varit fallkomligt omed