Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1866, sida 3

lat, insåg nödvändigheten att sansa sig, sade han: Jo, jag hade nöjet att emottaga underrättelsen om er ankomst till staden, hvilken ni var så god och skickade mig, hvarefter han hastigt vände sig bort med en lätt bugning och förenade sig med sin vän. Marianne, som nu var förskräckligt blek och ur stånd att stå, sjönk tillbaka på sin stol; och Elinor, som hvarje ögonblick äntade att få se henne dåna, försökte skydda henne för andras uppmärksamhet, under det hen upplifvade henne med Eau de Cologne. — Gå till honom, Elinor, utropade hon, så snart hon kunde tala, och tvinga honom att komma till mig. Säg honom, att jag åter måste se honom — måste tala med honom ögonblickligen. Jag kan icke i icke få ett ögonblicks r förklaradt — något förskräckligt missförstånd eller någonting annat. O! gå till honom genast. — Hur skulle det låta sig göra? Rej, min käraste Marianne, du måste vänta. Detta är icke ett ställe för förklaringar. Vänta endast tills i morgon. Med möda likväl kunde hon hindra henne från att sjelf följa honom; och att öfvertala henne att tygla sin rörelse, att vänta, åtminstone med ett sken af lugn, tills hon kunde tala med honom mera enskildt och mera kraftigt, var omöjligt; ty Marianne fortfor oupphörligt att gifva sin: känslor luft i låga utrop af smärta. EfI ter en stund såg Elinor Willoughby lem na rummet genom dörren åt trappan, oc! sägande Marianne att han var borta, an sörde hon omöjligheten att åter tala mer honom denna afton som ett nytt skäl fö