mne, som om han önskade undvika henles blick och föresatt sig att icke gifra mt på hennes ställning, frågade han, på stt brådskande sätt, efter mrs Dashwood och huru länge de hade varit i staden. Elinor beröfvades all själsnärvaro genom stt sådant tilltal och var ur stånd att säga ett ord. Men hennes syster gaf ögonblickligen fritt lopp åt sina känslor. ; Hennes ansigte öfvergöts af den starkaste! rodnad, och hon utropade med en röst, som vittnade om den djupaste rörelse: — Gode Gud! Willoughby, hvad betyder detta? Har ni icke emottagit mina bref? Vill ni icke taga mig i hand? Han kunde nu icke undvika det; men hennes vidrörande syntes honom plågsamt, i och han höjd hennes hand endast ett ögonblick. Under hela denna tid sökte n tillkämpa sig lugn. Elinor gaf akt på hans ansigte och såg dess uttryck blifva allt mera stilla. Efter ett gonblicks uppehåll talade han med lugn. — Jag hade den äran att afligga ett besök i Berkeley Street förliden Tisdag, och det gjorde mig mycket ledsen, att jag icke var nog lycklig finna er och mrs Jennings hemma. it kort gick väl ej förloradt, hoppas jag. — Men har ni icke fått mina biljotter? utropade Marianne i den vildaste ångest. Här är något misstag, jag är säker derpå — något förskväckligt misstag. Hvad kan meningen vara härmed? Säg mig, Willoughby, för himlens skull säg mig, hvad är det? Han svarade icke; hans hy förändrades och all hans förlägenhet återvände; men som om han, då han mötte den unga dams blickar, med hvilken han förut ta