Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1866, sida 3

som tages ur pannan närmast öfver näsroten. IIudflikens fäste måste naturligtvis omvridas. Kring midten af 15:de århundradet praktiserades uti Sicilien konsten att sålunda på organiskt sätt eritta en förlorad näsa och låg der i händerna på amiljen Branca. Huruvida metoden blifvit ditförd från Indien genom araberna eller missionärerna vet man ej. — Emellertid började vid slutet af 1600-talet Caspar Tagliacozzi i Bologna att bilda hudfliken till näsan utur armen. Sedan hudfliken blifvit uppskuren på armen, men icke derifrån fullt aflossad, blir den genom söm fästad vid de sårkanter man gjort å lämpligt ställe af den qvarsittande näsroten och får der fastväxa, under det att hudflikens näring underhålles från fästet å armen. Under hela denna tid, som kan räcka några veckor, måste armen hållas fastbunden vid hufvudet. Efter skedd sammanväxning emellan hudflik och näsrot, afskäres den förra från sitt fäste i armen och ombildas till form af näsa. Denna metod kallas den italienska i motsats till den förra, som kallas den indiska. Det af professor Buntzen begagnade operationssättet tillhör sålunda den italienska metoden. Franklins Nordhols-expedition. Enligt underrättelser från Förenta Staterna har den till New Foundland återkomna besättningen på amerikanska hvalfiskångaren Antelope, som förolyckades i höstas vid Neantelik-ön, nära Repulseviken, inberättat, att nordpolsfararen kapten Hall lyckats erhålla några underrättelser om Franklins olyckliga nordpols-expedition. Hall har nu i sin ego ett guldur, några silfverskedar och flera andra saker, som tillhört den djerfve seglaren och hans kamrater på ,Erebus och , Terror. Hall har dessutom fått veta, att några man af besättningen ligga under en båt vid Committeeviken, dit infödingarne sjelfva förflyttat dem. Infödingarne hsde ej velat tillåta kapten Hall att uppsöka stället för att öfvertyga sig om uppgiftens riktighet, men då flera fartyg komma att öfvervintra i Repulseviken, hoppas han att med biträde af dessas besättningar kunna vinna sitt mål. Otacksamma ben. I en på svenska språket i Amerika utkommande tidning läses följande humoristiska bit: , Robert Wilson blef häromdagen förd inför domstolen, anklagad för att hafva varit drucken. Han erkände sig vara ytill hälften skyldig; han kunde dricka betydligt och likväl bibehålla sitt sunda förnuft. Hans hufvud förblef alltid klart; men, tyvärr, benen voro ej så goda som hufvudet, och följden var att han blifvit drucken, men dryckenskapen sträckte sig blott till hans nedre extremiteter. Polisen fann honom å en trappa, strykande sina ben och tilltalande dem på följande vis: ,Jag har nu varit tillsammans med eder nära 30 år; jag har födt och klädt er; jag har gjort er godt; gifvit er vackra byxor och präktiga kalsonger; och nu vid denna tid på natten, då det regnar och jag behöfver gå hem, då strandsätten J mig och lemnen mig åt mitt öde. Är det hyggligt gjordt, det? Men från denna stund skall jag behandla er på ett annat sätt; jag skall ej längre kläda och underhålla ett par ben, som visat så stora prof på otacksamhet, som ni gjort. IIärpå började han att taga af sig benkläderna, hvilket naturligtvis stötte lagens tjenare, och han blef arresterad. Komiskt uppträde. En morgon i förra veckan inkom en bonde på torget i Lund, hafvande på sitt lass ett rikligt förråd af slagtade gäss. Han stannade, talrika spekulanter omringade genast lasset) och dubbelt så många händer voro sysselsatta med att på det nogaste undersöka djuren. En beställsam gumma var likväl ifrigare än de öfrige, och som hon hade fått i sitt hufvud att de bästa lågo i botten, så gräfde hon allt djupare och djupare, alltjemt framdragande den sista hon lyckades fånga. Plötsligen uppgaf hon ett gällt skri, som likt ett eko upprepades af alla de kringstående, raglade baklänges och stirrade förfärad på lasset. Förskräckelsen delades af alla de närvarande; uppståndelsen blef allmän; skrik och dåningar uppenbarade sig hos flera; gumman hade framdragit armen af ett lik! Bonden, som skulle föra detta till anatomisalen, hvarest han ej slapp in förr än kl. 12, beslutade att på samma gång sälja sina gäss, lade liket i botten och gässen ofvanpå, samt hade säkerligen lyckats i denna spekulation, om ej den qvinliga nyfikenheten drifvit till för stor närgångenhet, hvarigenom den fasansfulla foran upptäcktes. Sedan ban blifvit af med liket, sålde han sina gäss annorstädes. Dyrt bröllop. Kostnaden för sednaste bröllopshögtidligheterna i Petersburg lär uppgå till 45 millioner rdr rmt. Så uppgifver åtminstone en korrespondent till ,,Weser-Zeitung.