Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 december 1866, sida 2

Jennings ensam ut, och Elinor började då genast sitt bref, under det Marianne, alltför orolig för någon sysselsättning, gick från det ena fönstret till det andra, eller satte sig vid brasan i dystra funderingar. Elinor var mycket allvarlig i sitt meddelande till modren, berättade allt som tilldragit sig, hennes misstankar angående Willoughbys ostadighet, och uppmanade henne enträget att begära af Marianne en förklaring öfver hennes verkliga förhållande till honom. Hennes bref var knappast slutadt, då en knackning förkunnade någon fremmande, och öfverste Brandon anmäldes. Marianne, som hade sett honom från fönstret och som hatade allt slags sällskap, lemnade rummet före hans inträde. Han såg mera allvarsam ut än vanligt; och ehuru han uttryckte stor. tillfredsställelse att finna miss Dashwood ensam, som om han hade något serskildt att säga henne, satt han en stund utan att säga ett ord. Elinor, öfvertygad att han hade något att meddela henne, som rörde hennes syster, väntade otåligt, att han skulle inleda ämnet. Det var icke första gången, som hon kände samma slags öfvertygelse; ty mer än en gång förut, då han började med den anmärkningen: — Er syster ser inte rask ut i dag, eller:— Er syster ser nedslagen ut, hade han synts färdig att yppa eller efterfråga någonting serskildt angående henne. Efter en paus af flera minuter bröts tystnaden derigenom att han, i en något upprörd röst, frågade henne, när han fick lyckönska henne till att hafva erhållit en ny broder? Elinor var icke beredd på en sådan fråga; och då hon icke hade något svar färdigt, var hon tvungen att tillgripa