Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1866, sida 3

Article Image
— 2 Blandade ämnen. Välgörenhets-prestinnan. ,Gazette des Tribunauxberättar följande: För några dagar sedan kom abbå X., som är kapellan vid en af församlingarne i Paris, ut från de fremmande missionärernas bönhus. I samma ögonblick framträdde en från topp till tå svartklädd dam till honom och sade: Jag har ej äran att vara känd af er, hr abbe; men emedan jag känner er välgörenhet och fromhet, drager jag icke i betänkande att hänvända mig till er. Jag kan i korthet säga er mitt ärende. En dam af den högre samhällsklassen, hvilken eger 8 å 10 millioner, har åt mig anförtrott den allmänna utdelningen af sina gäfvor till les pauyres honteux. Det är ett uppdrag, för hvars utförande jag behöfver er medverkan. Jag beder er fördenskull följa med mig till den ädla damen, hvilken gifvit mig detta uppdrag och för hvilken det skulle vara en stor glädje att få se er. Abben vägrade att efterkomma hennes önskan; men damen var så enträgen i de fattigas namn, att han till slut gaf efter och bestämde sig för att följa med henne till den höga och ädla egarinnan af de 10 millionerna. De stego upp i en hyrvagn och afreste. Under resan sade damen till abben: Jag vet huru sparsamt flera prestmän här äro aflönade, och jag är öfvertygad, att det penningunderstöd, som kommer att blifva er öfverdraget, borde, om det skulle rättvist fördelas, börja med er sjelf. . Abbån tillstod att hans ställning var långtifrån god, och damen gaf straxt kusken order att vända och köra till prestens bostad. Man steg ut, och den obekanta ville med egna ögon se sig om öfverallt i abbens hemvist. Hon kom i stark rörelse vid åsynen af de simpla möblerna, upplåste skåpen och undersökte allt, som var i dem. Derpå sade hon: ,Och Ni har hvarken penningar eller saker af värde? — , Åh jo, svarade presten, ,.jag eger 3,000 francs, hvaraf de 1,400 äro i guld och ligga på bottnen af denna koffert. Damen bad nu abben upplåsa kofferten, och efter att hafva sett och haft penningpungen i handen ville hon sjelf lägga den tillbaka på dess plats. Då hon hade slutat sin undersökning, lemnade man prestens bostad för att begifva sig till furstinnan, men just då vagnen kommit utanför S:t Roch-kyrkan, bad damen att presten skulle ingå några ögonblick i kyrkan och vänta på henne. Hon ville nemligen förbereda furstinnan på hans ankomst, och den vördige prestmannen ingick i kyrkan för att vänta på sin beskyddarinna. Men beskyddarinnan kom icke tillbaka, och då presten var hemkommen och eftersåg sin koffert, var penningpungen med de 1,400 francs försvunnen. Den föregifna välgörenhets-prestinnan hade med stor behändighet bortpraktiserat den. Polisen i Paris esterspanar med ifyer denna bedragerska, som gjort sig saker till flera bedrifter af dylik art. En ny Parisdom. I en korrespondens från Berlin finner man några rätt pikanta detaljer om huru man der bar sig åt för att vid truppernas intåg utvälja 50 af de vackraste flickorna i staden, som skulle utgöra en deputation. Då fråga väcktes att utnämna en deputation af Berlins unga flickor, så mottogs detta förslag med allmän hänryckning. Man gjorde då sina val efter de unga tärnornas börd eller sociala ställning, men måste snart tillstå, att de utvalda icke framstodo så särdeles genom sina anletsdrag. Derför beslöt komiten, som fått i uppdrag att träffa förberedelserna till högtidligheten, att medlemmarne i den qvinliga deputationen skulle väljas bland de vackraste, utan afseende på börd eller öfriga sociala företräden. Men en svårighet yppade sig, som man icke hade förutsett: det gälde att finna en man, nog djerf att åtaga sig herden Paris rol att vara domare och uttala sig om hvarje flickas skönhet. Förgäfves erbjöd man detta uppdrag åt många I eleganta män, som i detta afseende ansågos vara utmärkta kännare, men den ene efter den andre undanbad sig den stora utmärkelsen, emedan ingen ville utsätta sig för de obehag, som ett dylikt förtroende alltid skulle medföra. Förslaget, som gillades af alla, höll på att förkastas såsom opraktiskt, då en ny Oedipus kom på den lyckliga iden, att man skulle utnämna en komits af tre erfarne och bepröfvade män, hvilka skulle dela ansvaret för domarne på så sätt, att om man anklagade den ene för att ej hafva varit nog opartisk, då han valt mamsellerna A. och B. i stället för C. och D., den tilltalade skulle kunna tillbakavisa beskyllningen genom förebärande. att han i voteringen blifvit öfverröstad af sina begge kolleger. Denna utväg antogs och det beslöts till en början, att deputationen skulle bestå af 25 skönheter; men detta ringa antal framkallade genast sådant skrik, att komiterade måste gifva vika och samtycka att höja antalet till 50. Detta skulle nu vara den bestämda siffran. Men så snart ryktet spridt sig att skönhet var det enda som förlänade rättighet att deltaga i deputationen, så blefvo komiterade öfversvämmade af bref, hvari hvar och en på vissa skäl sökte visa sin lämplighet, bad att komma under omröstning och till yttermera visso bifogade sitt fotografiporträtt. Men från denna stund blef det icke någon sinekur att vara komiterad, att samvetsgrannt och opartiskt bedöma förtjensterna hos de 1700 unga flickor, som anmält sig och hvilka alla åberopade sin skönhet. Sedan valen omsider försiggått, beslöts det att de 50 utvalda skönheterna skulle vara lika klädda, i hvita klädningar och utan några prydnader; de tre Parisdomarne voro nemligen af den tanke, att qvinnan är aldrig bättre prydd än då hon är det icke alls. Programmet för den toilette, som de ,, hvita jungfruerna (ett tillnamn, som man gaf dessa deputerade i kjortlar) skulle bära, var: följande: Långa klädningar af hvit mousseline, korta ärmar, kjortlar äfven af hvit mousseline, skor af hvitt siden, hvita rosetter på venstra axeln, en gyllene gördel omkring lifvet och en krans af gröna blad på hufvudet; ringar, broscher, kedjor — med ett ord all slags prydnad utom örhängen var förbjuden. . En skådespelerskas man. Parisiska tidnincar af den 4 dennes berätta: I afton, kl. 129, blef en ung skådespelerska vid Nouveaut6-teatern i förstaden S:t Martin på mordiskt sätt anfallen. Hon är gift, och hennes man lät anmoda henne att komma ut till honom. Hon gick beredvilligt ned till ingångsdörren. Efter en kort ordvexling Ivftada mannen I iot armen Ach hihringade

6 december 1866, sida 3

Thumbnail